Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 12. Mor Kitta kallar trollen på Reseberget till dans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
106
— Olycklige! Hvad skall du nu taga dig till? Ditt hår har
genom tvättningen blifvit glänsande af guld, och då vår husbonde
kommer hem och märker, hvad du företagit dig, skall han utan
förbarmande döda dig.
Slagen af häpnad öfver den underliga hästens ord, kunde
gossen icke säga något; men hästen, som kände medlidande med
honom, erbjöd sig, till tack för den omsorgsfulla vård, som hans
skötare ägnat honom, att frälsa honom undan jättens hämnd.
— Vi måste tillsammans fly härifrån, sade hästen, men
dessförinnan bör du medtaga betslet, borsten, en med vatten fylld
flaska samt en glasskärfva.
Försedd med dessa saker, besteg ynglingen hästen och satte
af i sporrsträck öfver berg och dal. Komna ett stycke på väg,
fingo flyktingarne plötsligt höra ett starkt flåsande bakom sig,
härrörande från jätten, som, efter att hafva vid sin hemkomst
saknat både häst och tjänare, nu sökte hinna upp dem. På hästens
inrådan kastade nu gossen bakom sig den medförda borsten. Af
denna uppväxte ögonblickligen en så tät skog, att jätten hade all
möda att bana sig väg därigenom. Flyktingarne vunno på detta
sätt ett betydligt försprång, men efter en stunds förlopp sågo de
jätten åter i hack och häl efter sig. Nu kastade de vattenflaskan
efter sig, och af den uppstod Klarälfven med strida forsar. Jätten
blef åter hindrad. Men inom kort påträffade han ett ställe i
älfven, som han kunde klifva öfver, och så förföljde han flyktingarne
åter. Då kastade på hästens inrådan ynglingen glasbiten, hvarvid
reste sig det höga och branta verkliga Reseberget, hvilket var så
brant åt den sidan, hvarifrån jätten kom, att han, uttröttad som han
var, icke kunde komma upp för detsamma utan måste stanna.
Glad öfver att ändtligen hafva blifvit den besvärlige
förföljaren kvitt, fortsatte hästen med ynglingen på ryggen vägen
fram i all bekvämlighet och anlände så till Funkhammar, som då
var en stor kungsgård och beboddes af en mäktig fylkeskonung.
Där stannade hästen och tillsade ynglingen att gå in och söka tjänst
bland den lägre betjäningen i köket, och att han skulle kalla sig
Skabbkart. Han skulle framförallt akta sig för att för någon visa sitt
hår; och om han möjligen i ett eller annat afseende råkade i
förlägenhet, behöfde han blott skaka på betslet, och hästen skulle
genast infinna sig. Efter att hafva sagt detta, begaf sig hästen in
i skogen, och ynglingen inställde sig som tjänstsökande på
Funkhammars kungsgård, där han också fick plats.
Fylkeskonungen, i hvars tjänst Skabbkart sålunda inträdt,
hade tre döttrar. Åt hvar och en hade han gifvit ett guldäpple
att bortskänka till den yngling, som vann dess hjärta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
