Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 14. Tulldirektören
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
142
cirkulerade snart inom de glada sällskapskretsar, där tulldirektören var
en gärna sedd medlem.
Som naturligt var skulle hans många glada vänner mycket
intressera sig för utgången af den mission, som Örnnäbb åtagit
sig att utföra. Men man kom att dela sig i partier. Somliga af
vännerna togo för alldeles gifvet, att direktören skulle misslyckas
och andra, att han skulle alldeles obetingadt föra saken till en
lycklig utgång. Man slog vad om utgången. Somliga af vännerna
höllo på kolportören, andra på tulldirektören, ty man fann, att
dessa båda voro de verkliga motståndarne, då däremot friherrinnan
var det byte, om hvilket de skulle komma att kif vas och
strida, just som ett par hundar kunna slåss om en benknota,
såsom en person uttryckte sig. Men för att icke förråda något
gaf man sina särskilda benämningar åt de två antagonisterna
ifråga. I glada kretsarne kallades därför kolportören för: »Den
helige» och tulldirektören för »Djäfvulens redskap».
Unge Lejonman blef ensam okunnig om allt detta. Man
hade nämligen i de sammansvurna kretsarne kommit öfverens om
att ej alls låta honom veta af, hvad som var i görningen utan
byta om samtalsämne, då han visade sig, för att icke såra honom.
Emellertid hade tulldirektörens bref ordentligt kommit
friherrinnan Lejonman till hands.
Örnnäbb hade icke varit tillräckligt skicklig skribent för att
icke här och där hafva gjort sig skyldig till ofverdrifter.
Friherrinnan för sin del fann brefvet ganska godt och
lyckönskade sig till att hafva i tulldirektören funnit en religiös
meningsfrände. Men läsareaposteln, för hvilken hon visade
skrifvelsen, vädrade genast satans list och fann brefvet vara för
öfverspändt för att kunna vara ärligt menadt. Författarens anseende
i samhället skrämde honom dessutom och en läsarekolportör liksom
hvarje annan maktlysten personlighet vill helst styra ensam.
Kolportören — handsekreteraren gjorde sig därför otrolig
möda för att öfvertyga friherrinnan Lejonman om, att ett världens
och mammons barn, som tulldirektören var känd för att varar
icke kunde skrifva på det sätt, som han gjort, om icke i det
uppenbara uppsåtet att göra spe af konventiklarne.
— Han kan hafva varit ett mammons barn men blifvit
omvänd, suckade friherrinnan.
— Äfven om man skulle kunna tänka sig, att baronen
verkligen menar uppriktigt med sin, som jag tycker uppstyltade,
skrifvelse, bör fru friherrinnan likväl icke mottaga honom i sitt hus,
förmanade kolportören.
— Af hvad orsak?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
