Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 16. Morgonrodnad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
168
riktiga tiggarkråkor, förnäma stadskråkor, som aldrig skulle kunna
trifvas i ensligheten på landet, och vilda skogskråkor, som icke
någonsin flugit öfver en bullrande gata.
De, som denna historien handlar om, voro af en mycket stor
och välkänd kråksläkt, de visste precis, hvad deras farfars farfars
far hette och hade för ämbete, och om en rik gammal onkel, som
bodde på en stor egendom ute på landet, talade de gärna, ty de
voro mycket släktkära.
De voro så förnäma, att de till och med hade tagit sig ett
eget läte, de kraxade inte längre bredt och bräkande som andra
kråkor, utan de öppnade näbbarne och söpo in luft och sade
»ple-li-op« — det lät ungefär, som när man släpper en sten i vattnet,
mycket fint och märkvärdigt var det.
De bodde hela släkten, det finaste, man kan bo, i kungens»
egen stad. Det vill säga, de bodde där endast från våren till
hösten, öfver vintern for hela familjen utomlands, till Danmark
och Tyskland eller ännu längre.
Endast två gamla kråkfröknar, som bodde i egen familj uppe
på ett grefligt stallränne, följde icke längre med på långfärderna,
De stannade hemma i staden en vinter — «för att se hur det
var», sade de — det var mycket bra, de stannade hemma hvar
vinter, de hade det så innerligt lugnt och rart uppe på sitt varma
ränne, de ville icke för något pris ut i stora världen igen, och
hafva obehaget af resor.
»Ålderdomssvaghet», sade släkten, «det är inte fint att vara
stilla så där, det är det inte, men gammalt folk. har sina idéer,
man skall inte säga emot dem, det tjänar ingenting till, de taga
ändå aldrig reson, man skall låta dem hållas, så blifva de själfva
mest nöjda.»
Och de gamla kråkfröknarna fingo hållas, och de voro nöjda,
de lefde året om stilla inne vid bakgården, och de grefliga
barnbarnen kallade dem »Vinterkråkorna» — det tyckte gummorna om.
«Det kan vara rätt lustigt att vara ensam i landet ibland»,
sade de, «man blir mera bemärkt och omtalad, kommer till sin
rätt och till heders; och här är intet dåligt vinterställe, — det
blir godt om födan, när konkurrensen aftager», menade de belåtet.
Och släktens alla barn kommo hvar höst upp för att säga
farväl till tanterna, eljest kommo de icke, de tyckte, att det var
tyst och tråkigt däruppe på rännet, men då kommo de, högtidligt
skickade af pappa och mamma, för att säga farväl.
»Stackars tanter, som måste stanna hemma!» sade barnen,
«Stackars ni, som måste resa!» sade tanterna, och så var den
saken all — det är alltid bra, när hvar och en är nöjd med sitt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
