Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 16. Morgonrodnad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
172
skimrade som snö i solsken, och människorna uppe på gatan, som
sågo dem komina seglande stolta och snabba genom den blå luften,
stannade och sågo efter dem och sade: »Nej, se måsarne,
hvad var det vi sade: Våren!»
»Det är också något att se efter!» sade kråkpappa, »sådana,
skrikhalsar, man kan ju inte höra sin egen röst för måsskrik, och
snåla äro de!»
— Snåla voro de. I en blink var hela den långa isremsan
rensad från hvarenda glittrande strömming, och så snart en ny
kastades ut från kajerna, vips, var det en mås öfver den och slök
den i ett nafs hel och hållen. Och de hade icke försyn för något.
Kråkmamma satt en dag på stranden och plockade på ett
gammalt sillskelett, då kom där en mås fallande ned uppifrån
luften, grep sillbiten midt för hennes näbb och seglade bort med
den. Nej, de hade sannerligen ingen försyn. Och de höllo hela,
luften fylld med hånande skrik, kråkorna fingo icke en minut frid
för dem:
»Svartingar, svartingar», gäckades de, »vill ni ge er af —
svartingar — —» »Det är dock allt för obehagligt», sade
kråkpappa.
De två tanterna uppe på stallrännet fingo höra många
beklaganden öfver måsarne, men de nickade endast vist med sina
grå hufvuden:
»Det brukar så vara, så vara», sade de, »det får man dock
tåla, de äro i sin rätt! Och det endast förargade kråkfamiljen ännu
mer.
Men den lilla kråkfröken, hon som sett den första måsen på
det gungande isstycket, grubblade dag och natt öfver, hur hon skulle
vinna mot måsarne, hon kunde icke glömma, att de kallat henne
»En af de svarta».
Till sist tyckte hon sig hafva funnit ett fint förslag.
Hon talade om det en dag, när hela släkten satt församlad
inne på en gammal magasinsgård, och hvar och en hade något att
säga om måsarne och deras fräckhet utan like.
»Så har jag tänkt ut det», sade den lilla kråkan och var
helt förlägen för att de stirrade på henne, »det bästa vore, om
vi också kunde blifva hvita som måsarne, det skulle då inte blifva
någon skillnad, måsarne skulle icke kunna köra bort oss lika litet
som sina egna, och det skulle vara fint och nobelt, när vi komme
flygande genom gatorna i en hvit flock, polisen skulle inte känna
igen oss, professorerna inte heller — vi blefvo omtalade och
hedrade och uppstoppade till slut! — Så har jag tänkt ut det»,
sade den lilla kråkan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
