Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 16. Morgonrodnad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
174
»Ja, men var det inte bra färgadt!» sade pojken, «präktig
färg, sitter som berg!» — men kråkorna hade icke lust att
försöka den vidare, de flaxade fort därifrån.
Kråkorna sutto åter modfällda på den gamla magasinsgården
och plockade sorgset på sina ruggiga fjädrar, som voro svarta och
grå som förut, och nu, när de icke längre sågo sig någon utväg
att få dem hvita, syntes dem den hvita färgen såsom det härligaste
på jorden, och de kände sig mycket olyckliga.
»Det är dessutom en förarglig historia», sade kråkpappa,
»måsarne komma att få tag i den, vi bli utskrattade, det är hela
förtjänsten!»
Det var då åter den lilla kråkfröken, som fick rycka fram,
det var hennes fel, det var hennes förslag, hon måste ju stå
för det.
»Nu hjälper intet annat än att gå till kungs», sade den lilla,
kråkan, »kungen måtte väl kunna göra kråkor hvita!»
Det trodde väl också släkten, att han kunde — — »Men,
hvem skall gå dit?» sade de, de tänkte på de rykande kittlarne
och världens farlighet,
»Jag får väl gå, jag», sade den lilla kråkan, som var en
energisk och modig liten en, och med det voro de andra nöjda. —
»Dig kunna de väl icke neka någonting, du söta barn, sade
kråkmamma.
Och så flög den lilla kråkan ensam upp till kungens slott
— hennes hjärta bultade väl af rädsla därvid, men hoii ville ju
rädda släktens ära.
I slottshvalfvet mötte hon en fin lakej. — »Nej, hvad är du
för en!» sade han, när han fick syn på kråkan, som kom
hoppande in genom porten, »du går fel, du!» skrek han, »det här
är slottet och inte något stall.»
»Jag är inte någon stallkråka!» sade den lilla kråkan stött,
»jag söker kungen, jag, sade hon.» — Men lakejen brydde sig
icke om att höra på henne, han började schasa efter kråkan för att
få ut henne genom porten.
Då kom där något hvitt susande ned utför trappan, det var
den lilla prinsessan, som kom åkande på ledstången, det fick hon
inte eljest, hon passade på, när den stränga öfverhofmästarinnan
sof middag.
»Hvad är det?» sade den lilla prinsessan och kom springande,
hon kunde väl vara nyfiken hon med, så prinsessa hon var.
»Å, det är bara en vilsekommen kråka», sade lakejen och
fäktade och slog efter kråkan, men kråkan var ung och vig i
vändningarna, hon flaxade rakt öfver lakejens hufvud upp på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
