Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 17. En bekännelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
189
Adèle kände sig mycket underlig till mods.
Den unge mannens förtjusande ansikte, den ståtliga och
smärta figuren, den behagliga rösten, hvilken hon visserligen ännu
ej själf hört, men om hvilken Tilda talat, allt detta sysselsatte
henne och lifvade hennes inbillning.
Och baronen — han var vaken af samma orsak. Den enda
skillnaden var naturligtvis, att hans tankar ej kretsade kring hans
egen person utan kring hans lilla kusin, hvilkens bild han kysst
så många gånger.
Älskade han henne? frågade han sig själf.
Ja! svarade han själf.
Älskar jag honom? frågade sig Adèle.
Nej! svarade hon, och det är alldeles säkert, att jag aldrig
skall komma att göra det.
Det var således någon skillnad emellan de ungas tankegång.
Då Adèle steg upp om morgonen, skyndade hon sig fram till
sin lilla spegel.
Hon fann sina ögon vara matta.
Detta gjorde henne stort bekymmer; under det att Tildas
bekymmer nu mynnade ut i det medvetandet, att golfvet ej var
skuradt under veckan, hvarför det måste skuras nu genast.
Följden blef, att Tilda gjorde golfvet fint och Adèle sig själf
prydlig; ty fastän man icke har några pretentioner, så vill man
gärna visa sina fördelar.
Adèle tänkte icke på att behaga, men hon klädde sig med
omsorg.
Tilda tyckte, att den där gästen gärna kunde vara borta;
men då han nu skulle komma, skulle han då se, att det kunde
hållas snyggt och ordentligt i det lilla hemmet.
Adèle intalade sig själf, att hon icke alls med någon otålighet
väntade, att det skulle bli middag. Men likväl öfverraskade
hon sig med, att hon då och då spejade genom fönstret ut på
gatan, och lika ofta hon såg på tornuret, hvilket syntes alldeles midt
för fönstret.
Så slog då klockan tolf.
Åh, hvad hennes hjärta klappade.
Hon spratt riktigt till, så började hjärtat slå. Hon blef
förargad på sig själf därför, men så advocerade hon med sig själf
och kom till den slutsatsen, att den där hjärtklappningen uppkom
helt och hållet af den orsaken, att man alltid känner ett slags
oro, när man för första gången skall tala vid en person.
Huruvida hon själf trodde på verkligheten af denna slutsats
eller ej, hör icke hit att utgrunda.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
