Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 17. En bekännelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
195
Dessa voro:
1. Baronen och Adèle skulle på intet villkor få fatta
hvarandras händer.
Hennes mening hade nog varit att förbjuda omfamningar och
kyssar; men hon hade ej kunnat komma sig för med att säga
detta, utan nöjde sig med att förbjuda dem att fatta hvarandras
händer.
2. Baronen fick föreläsa endast ur moraliska böcker.
De båda unga lofvade att ställa sig dessa förhållningsregler
till efterrättelse.
Fördraget iakttogs också tämligen noggrant.
Men boken slöts ofta tillsammans. Man gjorde anmärkningar
och utläggningar af hvad som blifvit läst, och det ges många
dylika anmärkningar, hvilka icke lätt kunna taga en kärleksfull
vändning.
Det, som endast rör känslor, kan emellertid icke skrämma
en gammal, beskedlig gumma, och en ömsint ung flicka blir ännu
mindre skrämd däraf?
Hvad kan väl vara oskyldigare än dylika samtal.
Men — kärleken tar alla skepnader, den filuren. Han smyger
sig, utan att någon anar det, in i hjärtat, han upptänder, han
fortär det.
Man känner slutligen detta; mac söker dölja det för sig
själf, känslans häftighet upplyser den svaga, men man har hvarken
styrka eller mod att aflägsna den lilla kärleksguden med sina
pilar eller sin brinnande fackla. — Det är ju så ljuft att
älska!
Nog förstodo både Adèle och Lejonman, att de älskade
hvarandra, men de sade det ej.
Lejonman fruktade för att förklara sig; det var nog hans
ungdom, som gjorde, att han var så blyg, och Adèle, som önskade
en förklaring, kunde ej gärna be honom därom, och han var ju
så blyg, äfven han.
Tilda måste ofta gå ut för att sörja för sitt hushåll, hvilket
helt oförmodadt blifvit förökadt med en väl betalande inackordering.
Baronen intog nämligen sina måltider hos Adèle och sof
endast på hotellet.
De stunder, då Tilda begaf sig ut i staden för att handla
mat, blef den moraliska boken strax lagd åt sidan, och Lejonman
drog upp ur sin ficka ett annat bokarbete.
Han var glad åt att äfven föreläsa något ljuft, någonting
intagande, som målade, något så när, hvad han kände i sitt
innersta, som tjänade å hans sida i stället för en bekännelse om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
