Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 17. En bekännelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
198
Lejonman var öfverförtjust, och ännu innan Tilda hunnit
tillbaka framkastade han än förståndiga, än galna förslag. Han
ville anfalla sin mor med böner, kanske de ej skulle hjälpa; nå
så ville han ta sin tillflykt till bedrägerier, till våldsamma medel
— ja allt sammans på en gång till och med ville den unge
baronen betjäna sig af, för att förbereda sin fasta förening med Adèle.
Hon å sin sida resonnerade, så mycket hon kunde resonnera
under de ömma smekningarna, hvilka, huru oskyldiga de än voro
och huru renhjärtade de båda unga än voro, likväl retade
inbillningskraften.
Vi hafva nämnt att Tilda snart blef invigd i saken och då
tänkte: En ung mans väg till ena piga är allt svår att utgrunda
Men vi hafva ej nämnt, hur hon tog sig ut, när hon först
fick klarhet i saken.
Det fick hon, genast hon kom hem. Hon såg och förstod,
hvad som var å färde och bannade dem ordentligt, ja hon hade
riktigt svåra läxor för dem. En viss oordning i allt uppväckte
hos henne just ej så goda tankar — nej, det var grofva
misstankar, som uppstodo i hennes sinne och verkligen syntes vara
grundade. Detta var dock ej fallet. Allt hade gått kyskt och
ridderligt tillväga. Hennes orättvisa beskyllningar sårade på det
högsta Adèle, men satte Lejonman i eld och lågor. Men så blef
det förklaringar och lungt och de båda älskande funno, att hennes
närvaro var dem nyttig. Nu måste man nödvändigt inför henne
tala förnuftigt, ja ingenting annat än sundt förnuft.
Lejonmans djärfva och orimliga förslag blefvo förkastade af
Tilda, hvilken just icke var särdeles fin i mun, som man säger,
det vill säga, att hon icke valde så vackra ordalag — men så
var hon ju ej heller förälskad.
Men hon blef snart blid, hur ond hon från första början än
varit och om den goda gumman än förkastade allt, hvad man föreslog,
emedan hon ansåg det vara omöjligt alltsammans att verkställa,
blef hon likväl rörd af Lejonmans berömvärda afsikter.
Hon smålog snart åt den unge baronens tillkännagifna uppsåt,
att åter upprätta sin afdöda morbroders släkt, samt att bereda
sin kusins sällhet; och så inträffade det, att hon sade sig vänta
allt godt af tiden, att hon uppmuntrade de båda unga att hålla
af hvarandra med varm och ren kärlek, hon predikade tålamod
för dem och hon bönföll till himlen, att få lefva så länge, att hon
finga bära deras förstfödde på sina armar.
Det syntes henne vara angeläget, att friherrinnan Lejonman
finge se Adèle, utan att hon visste hvem det var.
— Ett bra påhitt! utropade baronen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
