Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 20. Ett frieri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
238
Axel Lejonman hade verkligen i sinnet att öfvergifva sin
mor för att följa sin kusin, och det tycktes, som om ingenting i
världen skulle kunna afhålla honom från detta uppsåt.
Adèles böner till honom lyssnade han ej till; hennes tårar
hade förlorat sin makt öfver honom i detta fall.
— Jag vill, jag skall, jag måste se dig — ja, se dig utan
uppehåll, se dig hvarje minut af dagen eller dö — var hans beständiga
och bestämda svar på hennes uppmaningar att taga sitt förnuft
till fånga.
Den hulda flickan blef nödsakad att uppoffra sin finkänslighet
och sin samvetsfrid för sin kusins ifver, för sitt eget rykte,
som otvifvelaktigt skulle bli lidande af en hastig flykt tillsammans
med Lejonman, så länge man vore okunnig om orsaken till
densamma, helst som man nu kanske till på köpet icke skulle sätta
tro till och ej heller vilja tro, att hon gjort allt för att hindra
skandalen.
Hon insåg, att hon måste gifva vika för hans böner.
Hon samtyckte således att stanna i Stockholm ännu en
liten tid.
Men sorgen nedtryckte henne.
Förgäfves sökte Axel Lejonman att muntra upp henne och
att locka fram leendet på hennes läppar.
Löjet flyr från lapparne på samma gång, som glädjen flyr ur
hjärtat.
Historien om Adèles far, hvilken sades väntas till
Stockholm, hade Lejonman funnit på efter läsandet af en notis i
tidningarne. Han hade läst om en person vid namn Duval, som
under en resa hade omkommit, och det var denne Duval, som
Lejonman gjort till Adèles fingerade far, som naturligtvis aldrig
skulle komma. Adèles rätte far var för mycket länge sedan död,
och Duval var ju också död.
Men nu gick Lejonman och försökte dikta upp en ny
historia.
Han tog för gifvet, att hans mor aldrig skulle bli god på
sin brorsdotter, och för den skull skulle det blifva nödvändigt för
Adèle att förr eller senare lämna Stockholm. Men han beslöt,
att han skulle vara henne följaktig, hvart det än månde bära.
Hufvudsaken var nu att få en lämplig orsak för Adèle att resa.
Han ansåg det därför nödvändigt, att hon finge ett bref från
sin föregifne far, hvari hon beordrades att resa och möta honom
på en annan plats, emedan hans affärer — skulle det stå i
brefvet — hindrade honom att komma till Stockholm.
Adèle skulle då resa, och Lejonman skulle tvinga sin mor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
