Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 20. Ett frieri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
254
Örnnäbb skrattade af full hals.
— Att han var objuden, den svinpälsen, fortfor länsnotarien,
tycktes han själf icke ana eller fästa sig vid, utan han höll
tillgodo med hvad huset förmådde, hvilket var mycket mer än ett
svin kunde tänka och tro. Kringlor, skorpor och bullar, socker
och grädde — allt var i hans smak och blef tillspillogifvet.
Bordet hade han slagit omkull. Kaffepannan med tillbehör, blomstervas
och hela härligheten var förstörd, till och med kaffepannan
hade nasse gifvit en knuff med sitt tryne, så att innehållet ur
densamma rami i bruna floder ut öfver golfvet.
Madam Pettersson, annars alltid oförfärad, stod nu tillintetgjord,
då i detsamma madamerna Klang och Rang gravitetiskt
seglade in i förstugan, och då måste han ut, den otvättade och.
oblyge grisen, ty med en genomträngande diskant skrek madam
Pettersson: Ut, din svinpäls! och likaledes skreko madamerna
Klang och Eang: Ut! Ut! Ut! O! då den raggige fridstöraren
i flygande fläng rände ut och fastnade med bakbenen i de främmande
madamernas långa schalfransar, hvarför de själfva blefvo
betydligt malplacerade och deras toaletter ledo en nästan obotlig
skada.
De blefvo dock genom ankommen hjälp af en stor del af
stadsdelens intresserade ungdom snart befriade från grisen och
återvände ramponerade och bedragna, men också med oomkullrunkelig
föresats att ej mera hälsa på madam Pettersson, det dumma,
åbäket. — Hon hade då aldrig i tiden haft någon ordning med
sig, resonnerade de sins emellan, under det att grannarna
skrattade åt ödet och ödeläggelsen. — Nu kunde hon gärna ligga på.
knä och leta efter de soliga sockerbitarne — ja, och ge dem åt
Pettersson! — Det kunde de tro henne om.
På gatan voro de nära att möta fyra andra madamer, som
voro stadda på väg till samma kafferep; men de und veko dem
genom att gå in i närmaste butik. De där fyra andra måtte gärna
få gå åstad och se, hur madam Petterssons stia såg ut, menade
de. Och det var deras gemensamma tanke, hvilken de också högt
uttalade i butiken, där de för öfrigt skvallrade om hela händelsenr
och det var där vår hushållerska flck reda på saken.
Örnnäbb skrattade, så att det ekade i rummet. —
Efter en stund gick länsnotarien.
Axel Lejonman trädde då dristigt in till Örnnäbb.
— Är det du? sade landshöfdingen.
— Ja, svarade Lejonman.
— Hvarmed kan jag stå till tjänst, min vän?
— Med mycket.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
