Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 21. Ett familjedrama
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
270
Hon stod timtals framför hans porträtt, måladt i olja, som
hängde i salongen i kroppsstorlek — och i mindre storlek i ett
förmak.
Hon stängde in sig liksom en kärlekskrank flicka för att
grubbla öfver hans bref, och en afton, då Tilda i och för sin
tjänst hade uppsökt henne i stora salongen, där hon gick fram
och tillbaka, mekaniskt strykande ned vecken på sin frasande
sidenklädning, brast hon i tårar och vridande sina smala,
juvelprydda händer, sade hon:
— Tilda, hvarje dag, som jag är skild från Ludvig, är en
en spik i min likkista. Jag kan inte härda ut längre ensam i
detta stora, dystra hus. Jag reser i morgon till Göteborg och
hämtar hem Ludvig, samt tar med mig hit Isabella Lejonman,
som kan vara här någon tid.
— Jag förstår, att grefvinnan måste känna sig mycket
ensam här hemma, då unge grefven är borta, sade Tilda.
Grefvinnan reste mycket riktigt morgonen därpå, sedan hon
gifvit sina förhållningsorder åt Tilda och det öfriga husfolket
samt tillkännagifvit, när hon skulle komma tillbaka med sin son
och sin blifvande sonhustru. —
Det var en kall och regnig vårafton, då Tilda lät tända
brasan i rummen på Stora Högåker samt samlade hela skaran af
betjäning i förstugan för att taga mot sin husmor, hennes son och
fröken Lejonman; ty hon hade lärt sig inse, att grefvinnan
Lohufvud tyckte om det storartade och ödmjuka.
Alla tjänarna hade klädt sig i sina finaste kläder, Elsa, som
var grefvinnans kammarjungfru var klädd i en ljusgrå ylleklädning
med violfärgade rosetter och hade gjort sig särdeles vinning om
att väl lägga upp sitt vackra hår. Kammarjungfrurna i nobla och
förnäma familjer skola ju alltid vara litet kokett klädda.
Tjänarne hörde droskan köra upp för sandgången och
dörrarna slogos upp.
Grefvinnan sade:
— Tilda, se här min dotter.
Ja, verkligen, vid handen höll hon grefve Ludvigs blifvande
fästmö.
Hvad hon var vacker. Hon hade liljehy och brunt,
glänsande hår, bruna ögon, stolt såg hon ut att vara, men tillika
nobel och älskvärd. Hon var en fullkomlig världsdam och var
alldeles säkert värdig att blifva tilldelad det klingande namnet
grefvinnan Lohufvud.
När grefvinnan kallade henne »dotter», blef fröken Lejonman
rosenröd i ansiktet, och hon talade så vänligt till Tilda och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
