Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 23. Mordförsöket å baron Axel Lejonman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
300
Det var från baron Örnnäbb, Axel kände genast igen hans stil
och föröfrigt stod departementets stämpel på konvolutet.
Satsrådet erbjöd Axel Lejonman en fördelaktig anställning
vid svenska legationen i London.
Ett utrop af glädje banade sig öfver Axel Lejonmans läppar,
då han läste detta bref, som han genast visade för sin fästmö,
hvilken deltog i hans glädje, och först därefter delgaf han brefvets
innehåll för sin mor.
— Antar du denna beställning, Axel? frågade friherrinnan.
— Visst gör jag det. Det skulle ju vara både barnsligt
och otacksamt att icke göra det, svarade Lejonman. Jag undrar,
när denna befattning får tillträdas. Jag skrifver redan i dag till
Örnnäbb och tackar honom.
Därpå slog han armen om sin fästmös midja, tryckte henne
till sitt bröst och applicerade en smällande kyss på hennes läppar.
— Nu skall det ej dröja länge, förrän det blir bröllop, sade
han. Jag reser ut och ställer i ordning vårt bo därute i London
och sedan — sedan — —
Han svängde om med henne gladt samt lämnade därefter
rummet för att skrifva svar till baron Örnnäbb.
Friherrinnan tycktes deltaga i de ungas glädje, men hon
härmades bitterligen på Örnnäbb, och hon brann af hat till
Adèle.
— Du skall aldrig bli min sons maka, tänkte hon. Aldrig!
En stund därefter satt Adèle vid klaveret och sjöng:
Vi sågo hvarandra — vår kärlek var tänd,
Än en gång — och mera vi brunno
Och sedan — vi kunde ej sakna hvarann,
Och vi detta underligt funno.
Men ett ord vi ej nämde, ty vi höllo för,
Att det passande dock måste råda.
Dock — — vi båda det visste, och det var nog —
Och lyckliga voro vi båda.
Och sutto vi samman, och hade hvarann
Så mycket att säga — hvad hände?
Då tego vi båda, vi sade ej ord,
Våra hjärtan blott klappa vi kände.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
