Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 27. På Venersholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
343
— Han har aldrig haft den glädjen, att se er.
— Nej!
— Efter de förhållanden — som — som — ni vet själf,
min nådiga — — —
Min Gud! Nog visste hon det!
Han fortsatte:
— Harald Lejonman har fått höra så mycket om er, att
han kunnat för mig berätta om edra ädla egenskaper mera, än ni
kanske själf känner.
Den skalkaktige unge mannen smålog med utomordentligt
behag, då han yttrade dessa ord och narrade fröken Lydia att
rodna ännu mera.
Han fortsatte efter en liten, kort paus, under hvilken han
tycktes njuta af hennes bryderi:
— Det är Harald Lejonman, som förmått mig taga denna
vägen.
— Ah!
— Tillåt mig presentera mig själf. Jag är häradshöfding
Waldenberg.
Hastigt flög liksom ett ljus genom fröken Lydias själ.
Hon kastade en pröfvande blick på den unge och artige
mannens drag, men hon måste hastigt slå ned sina blickar, hvilka
icke tålde glansen af elden i hans ögon.
För att vara uppriktig mot sig själf rnåste emellertid fröken
Lydia tillstå, att en mycket angenäm aning väcktes till lif hos
henne.
Hon beslöt emellertid att noga vara på sin vakt och ej
förråda något af det, som försiggick i hennes inre.
Så kallt som möjligt, men dock mycket höfligt, bad hon
häradshöfdingen vara så god och följa henne in i byggnaden till
hennes fru mor.
Just då de stodo vid stora trappan för att gå in i byggnaden,
vände fröken Lydia sig om och såg utåt Venern.
Fiskarbåten från Lurö hade fortfarande vunnit på de
dalsländska sniporna och hunnit fram till sidan af en af skutorna
från hvilken man kastade ut en lina och båten togs på släptåg.
— Kanske, när allt kom omkring, det ej var en Lurö-båt, utan
en båt från fastlandet, en västgötasnipa från Lidköping eller trakten
däromkring.
Häradshöfdingen såg äfven denna manöver och skrattade
däråt, sägande:
— Han seglar bra, den där fiskaren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
