Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 28. Tant Brita
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
345
Kap. 28.
Tant Brita.
Hvarje egendom har sitt f aktotum, vanligtvis ett original,
som vet allt, hvad som händt, händer och skall hända, äfvensom allt,
hvad som möjligen kunnat ske. Detta faktotum är i allmänhet
äfven ett lefvande uppslagslexikon, då det gäller att få reda på
släktskapsförhållanden, och i de allra flesta fall är detta faktotum
ett original, men en genomhederlig människa, som aldrig skulle
kunna göra en mask något för när.
Ett sådant faktotum fanns äfven på Venersholm.
Det var en äldre kvinna af ytterst god natur, och nog var
hon mången gång bra att ha, fastän hon just ej var god att
knäppa nötter med, som man plär säga.
Hon kallades af fröken Lydia för tant Brita — och hon
kallades for öfrigt så af hela huset.
Den goda tant Brita satt i väfkammaren, dit fröken Lydia
styrt sina steg för att rekognoscera — såsom man uttrycker sig
inom militären, då det är fråga om att uppgöra en fälttågsplan.
Fröken Lydia tillstod för sig själf, att hon just icke mycket
tyckte om tant Brita, emedan denna hade ett så buttert och bistert
sätt att vara.
Då hon satt ensam och väfde, såg hon butter ut.
Då det var främmande på Yenersholm, och hon talade till
någon, såg hon bister ut.
Det torde icke vara ur vägen att här meddela ett infall om
henne, som visserligen kommW för tidigt,då det meddelas härr
alldenstund dat var häradshöfding Waldenberg, som yttrade det en
gång. Men det där infallet hör verkligen till hennes beskrifning,
efter som hon just nu befinner sig på tapeten, som man säger.
Det var visserligen blott om hennes mun, som häradshöfdingens
infall gällde. Men hela hennes person med undantag af
munnen var så nära intet, som det är möjligt för någon att vara
det. Hennes hörsel var så i knappaste laget som möjligt, och
hennes syn behöfde förstärkas af ett par väldiga glasögon för att
kunna passera. Tant Brita hade en enda, men en ganska stor
tand kvar i munnen.
Häradshöfding Waldenberg sade en gång om tant Britas
mun, att den var — en guillotine, där hvarje människas goda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
