Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 28. Tant Brita
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
347
— Hur ser han ut, den där häradshöfdingen? Du har ju
sett honom du, Lydia.
— Ja, det har jag. Han ser just inte mycket ut för världen,
må tant Brita tro.
— Kan nog tänka mig det.
— När tant Brita får se honom, tänker jag väl, att tant
skall tycka, att tant väl aldrig har sett en enfaldigare fysionomi
än hans.
— Jag anar just något sådant, sade gumman.
— Han är så röd om kinderna, att tant Brita inte kan
tro det.
— Jo, jo, sade tant Brita tvärsäkert, Waldenbergarne hafva
alltid varit stora rumlare.
— Nej, hvad säger tant Brita.
— Jo, jo, jag känner dem allt, jag, Lydia lilla, menade
gumman.
Fröken Lydia kände, hur hon blef ond.
Läsaren behagade erinra sig, att häradshöfding Waldenbergs
liknelse angående tant Britas mun ännu icke blifvit yttrad.
Fröken Lydia blef ond och hade svårt att bemästra sin
vrede. Emellertid svarade hon med så mycket lugn, som hon
förmådde tillkämpa sig:
— Men, snälla tant Brita, häradshöfdingens kinder äro ej
röda af den anledningen, att han förtär omåttligt med
spirituösa.
— Hur vet hon det, kära barn? frågade gumman.
— Det ser jag väl, svarade Lydia. Hans kinder se så
friska ut som — som — som vår Karins.
Hade icke fröken Lydia blifvit förlägen öfver den rodnad,
som hon kände spred sig öfver hennes ansikte, så är det alldeles
säkert, att hon skulle hafva vågat göra en liknelse med sina egna
rosiga kinder, i stället för med Karins.
Lydia var en flicka om sjutton vårar, och de rosiga
kinderna vittnade om hälsa och lifskraft.
Gumman Brita vände sig om i väfstolen, förvånad öfver den
häftiga ton, som Lydia antagit.
Fröken Lydia observerade ett fatalt leende på gummans
hopknipna läppar, och då tant Brita till på köpet tog de stora
glasögonen af sig och fattade tag i ena förklädessnibben för att
aftorka glasen, kände den unga flickan på sig, att det var tid
för henne att rädda sig undan den snart ånyo beväpnade blicken.
Hon sprang därför hastigt ut ur väfkammaren och in i salen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
