Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 34. Löjtnant Hammelhufvud anhåller om ett samtal mellan fyra ögon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
404
Nu försvann allt leende från fröken Lydias läppar. En
hemsk aning flög, lik en själens rysning, genom hennes hjärta.
Hon fattade emellertid den arm, som löjtnanten bjöd henne
De vandrade framåt mellan ett par häckar på en gångstig
utefter stranden.
Löjtnanten hade i själfva verket den förargliga åkomma,
som man kallar tunghäfta, ty han hostade och stammade och såg
förskräckligt olycklig ut.
Fröken Lydia var visserligen ingalunda glad; men hon
väntade med spänd uppmärksamhet, på hvad som till slut skulle
blifva resultatet af hennes kavaljers alla besynnerliga bemödanden.
Slutligen uppgick sanningen för henne och hon — — —
— Fröken Lydia, suckade han, jag — — jag — — jag
svär — — hm! — — — att ni är en ängel.
Eröken Lydia ryckte till, men hon svarade intet, och hvad
skulle hon för öfrigt svara? Hon fann ju sin kavaljer på det
högsta osympatisk och det smickrade henne icke alls att från
hans läppar höra de där orden.
Han fortsatte emellertid:
— Jag — jag älskar er mer än mitt lif.
Fröken Lydia ryste.
— Ty — — ty — fortfor löjtnanten stammande, — ty
— jag anhåller allra ödmjukast — — jag svär, att jag dör, ta
mig sjutt — — — nådiga fröken.
Hvad han föreföll henne vämjelig.
— Var så god och haf öfverseende, sade han.
Hon nickade jakande.
— Jag anhåller ödmjukast — — —
Om hvad upplyste han ej, men fröken Lydia kunde ju
ana det.
Tant Brita, fortfor löjtnanten, har sagt mig, att det nu
inte längre går an att tiga och jag anhåller, att fröken Lydia
ödmjukast, ta mig sjutt — hm! — ack, haf medlidande med mig
— jag kan inte reda mig. Tag mig och blif min, fröken Lydia,
blif min! Blif min fru!
Nu började fröken Lydia att skratta helt högt, hon kunde
inte hjälpa det, fastän hon visste, att det var ohöfligt.
— Hvad tänker ni på, löjtnant Hammelhufvud! utropade hon.
— Nej — nej, svarade han. Jag heter ju inte så, fastän
tant Rebecka tyckte, att det skulle vara så finurligt, att jag
visade mig här under det namnet.
— Ah! — Ni är — —
— Jag är Harald Lejonman.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
