Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 34. Löjtnant Hammelhufvud anhåller om ett samtal mellan fyra ögon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
406
— Ja, svarade löjtnanten, när ni sist såg mig, var jag tolf
år, tror jag.
— Ni är er inte lik.
— Man förändrar sig med åren.
— Men så mycket!
— Men att ni mins mig, kusin Lydia?
— O, min Gud, nej, det var inte ni, som var här.
— Jo!
— Det får inte ha varit så!
— Kusin Lydia!
— Jag känner ju igen honom!
— Ni måste tro mig, Lydia.
— Nej!
— Jag är sannerligen kusins fästman!
— Nej! Nej!
— Och tanterna Lohufvud vilja genast på stående fot, att
vår förlofning skall eklateras.
— Nej, nej, nej!
— Det är inte möjligt att sträfva mot!
— Jo!
— Nej det är ej möjligt!
— Ej möjligt! utropade Lydia.
— Nej.
— Jo, det måste vara möjligt!
— Ingen utsikt finnes därtill!
— Hör mig, kusin Harald!
— Jag är endast öra.
— Jag vill systerligt önska ert väl.
— Jag tackar er därför.
— Jag vill göra allt i världen för att befordra er lycka.
— Ni är förtjusande.
— Allt, allt vill jag göra utom detta enda — att gifta
mig med er.
— Men vi äro förlofvade i vaggan.
— Var ni också klok, Harald, var klok som jag är!
— Jag hoppas, att jag är det.
— Ni måste då alldeles tydligt inse, att vi båda skulle bli
gränslöst olyckliga, om vi skulle gifta oss med hvarandra.
— Men tanterna — — —
— Vi fråga ej efter tanterna.
— Det lär väl bli knifvigt.
— Vi äro väl fria människor?
— Ja innan vi äro gifta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
