Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 38. Nattliga äfventyr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
441
förut. — Ack, huru djupt, hur oändligt djupt olycklig skulle icke
fröken Lydia hafva känt sig, om hennes mor nu visat sig
obeveklig.
Häradshöfding Waldenberg fattade nu grefvinnans hand.
— Fru grefvinna! sade han med en värdighet och ett allvar,
som obeskrifligt väl klädde hans eljest så spjufveraktiga uppsyn.
Fru grefvinna, jag lofvade eder en förklaring och jag vill nu för
er vara så uppriktig, som jag helst hade önskat kunnu få vara
ifrån det ögonblick, då jag hade den äran att för första gången
erhålla tillträde till edert aktade hus.
— Hvad vill ni säga, herr häradshöfding? sporde grefvinnan
morskt.
— Jag känner baron Harald Lejonman, sedan länge tillbaka;
jag är hans barndomsvän.
— Det är sant! inföll fröken Lovisa liksom för att vittna.
Häradshöfdingen fortsatte:
— Jag har länge vetat af, att Harald Lejonman varit missnöjd
med de familjeförbindelser, som bestämt hans hand åt fröken
Lydia Stålsko.
— Hvad vill ni säga? utropade grefvinnan,
— Sanning! svarade Waldenberg.
— Harald missnöjd?
— Ja!
— Det är osant! utropade fröken Lovisa Lohufvud.
— Nej sant! svarade häradshöfdingen.
— Fortsätt! befallde grefvinnan mörk i håg.
Efter en aktningsfull bugning fortsatte häradshöfdingen:
— Numera är det väl icke ett förräderi mot vänskapen att
upptäcka, att Harald Lejonmans hjärta sedan länge icke varit fritt.
— Hvad får jag höra! utbrast fröken Lovisa.
— Hur ha ni fostrat Harald! Skrek »tant Brita» åt sina
systrar.
— Häradshöfdingen har misstagit sig, menade fröken Rebecka.
— Nej, min nådiga svarade häradshöfdingen. Jag har
ingalunda misstagit mig.
— Bevisa det! befallde fröken Rebecka.
— Intet är enklare än det, sade häradshöfdingen. På den
båt, som, vi nu se, för Harald Lejonman från Lurö, skyndar han
just till föremålet för sin kärlek.
— Det är horribelt.
— Man kan inte tro det.
— Han var nog lycklig, sade Waldenberg vidare, att just
i går erhålla ett bevis på återkärlek.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
