Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 47. Huru »Solen i Karlstad» betalar sin skuld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
510
Och nu — nu höll man rent af på att blifva melankolisk där i
följd af den dystra tystnaden och ensligheten, hvilka suveränt
förde spiran därstädes.
Då och då ankommo till Stora Högåker bref från unge grefve
Ludvig Lohufvud, hvilken fortfarande vistades i Sydamerika.
I ett af dessa bref underrättades hans mor, grefvinnan Elsa om, att
han hade köpt sig en mycket stor boskapsfarm i Sydamerika och
att han ämnade bosätta sig där för framtiden, hvarjämte han
bön-föll sin mor, att flytta till honom.
Ett eget förhållande var, att grefve Lohufvuds farm gränsade
till den farm. som innehades af Jerker, hvilken därute
blifvit en rik och ansedd man. — Men icke anade grefven, att han
uti den hurtige och hederlige svensk-amerikanaren såg den man,
som en gång skulle bli hans moders äkta make, innan grefvens
far fick se henne och så godt som tvingade henne till äktenskap.
Men Jerker han visste nog, hvem unge grefve Lohufvud
var. Han hörde, att grefvens mor hette Elsa och bodde på Stora
Högåker, och han intogs af en varm vänskap för Elsas son. Hade
han icke fått bli sin vackra värmlandsjäntas man, så kunde väl
nu ingen hindra honom, menade han, att där ute i det främmande
landet blifva en faderlig vän åt hennes son.
Det fanns karaktär hos Jerker. Han var också icke
värmlandspojke för intet.
Grefvinnan Elsa skulle gärna hafva bifallit sin sons önskan
och rest ut till honom i Sydamerika, ty hon. längtade mycket
efter sitt barn och hon hade föröfrigt aldrig rätt väl trifts på Stora
Högåker eller känt sig hemma därstädes. Men medlidsamheten
med den gamla, olyckliga svärmodern höll henne kvar i Sverige.
En gång hade grefvinnan Elsa visserligen uttalat »Lill-Ludvigs»
önskan, att hon skulle resa ut till honom och hunnes egen
åtrå, att uppfylla hans böner. Men då hade gamla grefvinnan
Lohufvud börjat gråta så bittert och bedt henne stanna, bedt
henne så ömt och enträget, att en sten kunnat röras däraf, att
grefvinnan Elsa skulle stanna.
Och hvad den forna »Solen i Karlstad» hjärta var, inte var
det stenhårdt.
Hon rördes af gamla grefvinnans tårar och böner, så att
det blef ingen emigration af. Men visst stod det därvid en hård
strid uti grefvinnan Elsas moderliga hjärta.
Grefvinnan Elsa klagade emellertid aldrig. Hon förrådde
ej heller med ett enda ord, hvilket stort offer hon hade gjort
genom sin eftergifvenhet för sin svärmors önskningar. Men nog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
