Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 47. Huru »Solen i Karlstad» betalar sin skuld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
512
— Svärmor har förlorat mer än jag, sade grefvinnan Elsa
till von fröken Gryning. —
En dag, ungefär en vecka sedan fröken Maria talat om att hon
skulle företaga sin amerikaresa, sade grefvinnan Elsa till Tilda:
— Jag måste taga hänsyn till min gamla svärmors ålder och
ensamhet, eller hur Tilda?
— Det är ädelt gjort, svarade den gamla trotjänaren.
— Gud vet, hur gärna jag skulle vilja resa till min gosse,
min egen saknade gosse.
— Det är så gifvet, att fru grefvinnan skulle vilja det; fru
grefvinnan vore annars icke en sann moder, sade Tilda.
Då utropade grefvinnan Elsa:
— Gud vet äfven, att det är för min döde gemåls skull,
jag stannar, emedan hans gamla, olyckliga mor behöfver mig.
Tilda kunde ej annat än högakta Elsa.
Aldrig såg man grefvinnan Elsa vare sig på ett eller annat
sätt genom minsta tecken ådagalägga mot svärmodern, att hon
ej glömt det förflutna, äfven om hon förlåtit detsamma.
Nej, icke en enda gång.
Solen i Karlstad, den glada värmlandsjäntan, som genom sin
skönhet fängslat en grefve vid sig och själf blifvit upphöjd i grefligt
stånd, var alltid mild och vänlig, men hon var dock en olycklig,
en lidande, efter sitt barn längtande moder och framför allt en
ädel och storsint kvinna.
En hugnad hade emellertid vederfarits henne, och densamma
aflyftade en centnertyngd från hennes skuldror.
Denna hugnad var, att Conrad Stålsko, grefvinnan Isabella
Stålskos son, hvilken ju varit offret för grefve Ludvig Lohufvuds
häftiga lynne, under tumultet på Gryningsholm, omsider blef fullt
återställd och fick ej annat men af slaget än ett ganska stort ärr
i hufvudet, och äfven detta kunde döljas medelst hans rika hår,
samt, då det blef tunnare, af en half peruk.
Gamla grefvinnan Louise Lohufvud erbjöd grefve Stålsko,
som hade under sin sjukdom nödgats taga afsked från regementet,
förvaltareplatsen på Stora Högåker, och själf hade han gärna
och utan betänkande antagit denna förtroendeplats, så framt
icke hans mor, grefvinnan Isabella, bestämdt satt sig däremot;
ty hon led af att tänka, det hennes son skulle hafva något att
tacka gamla grefvinnan Lohufvud på Stora Högåker för.
Det var först efter många böner af grefvinnan Elsa Lohufvud,
som grefvinnan Isabella Stålsko gaf efter och gaf sitt samtycke
till, att hennes son antog platsen som förvaltare på Stora
Högåker. —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
