Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 50. Felslagna förhoppningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
543
dotter på hennes begäran samt till hennes outsägliga tröst och
hugnad sjöngo, där de stodo invid hennes läger:
Långt från jordens mörka dalar,
Från dess oro, kval och sår,
Skall jag sjunga, triumfera,
Fira ändlöst jubelår.
O, jag längtar till min Jesus,
O, jag längtar att få bo,
Där den onde mer ej rasar,
Där den trötte finner ro.
Detta var den döendes sista ansträngning, och densamma
hade ej varit obetydlig.
Hennes händer föllo tungt ned på täcket och hennes
andedräkt blef kort och rosslande.
Hon sökte likväl tala, och hon lyckades äfven att göra
sig hörd:
— Matilda, bad hon med ytterst svag stämma, ändra ditt
sinnelag, blif god och bed till Gud samt lyd hans bud. Hylla dig
till Elsa och var henne underdånig.
Matilda kunde för gråt ej svara något.
— Farväl, Jenny, min goda flicka, fortfor den döende. Gud
välsigne dig.
— Tack för all omvårdnad, älskade moder, svarade Jenny.
— Elsa, kära syster, farväl, suckade den sjuka.
Hon låg därefter ett ögonblick, liksom om hon redan hade
somnat in i den eviga hvilan.
Grefvinnan Elsa stod lutad öfver henne.
— Hilma, kära Hilma, sade hon.
Den döende hörde systern och hon hviskade med försvinnande
stämma:
— Nu slås himlaporten upp — jag kommer.
En suck.
Allt var slut. Hilma Sandvall, den profvade makan och
modern fanns ej mer bland de lefvandes antal.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
