Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 52. Furstinnan Eveline Bolsky
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
560
— Vi tre: Elsa, och Tilda och jag må veta det. Men det
är nödvändigt, att de öfriga tjänarne ej få en aning om rätta
förhållandet.
— Men doktorn — — —
— Jag skall muta doktorn.
— Om det lyckas.
— Saken måste tystas ned.
— Väl vore det. Men är det möjligt.
— Jo, sade gamla grefvinnan bestämdt, saken måste bli
nedtystad, i annat fall blir det aldrig någon ände på historierna
om Stora Högåker och om — mig.
— Och hennes — furstinnans barn? frågade Tilda.
— Allt är planlagdt af Eveline, innan hon kom hit, det
är fullkomligt säkert och lika visst är det, att det skall komma
underrättelse om barnen.
— Hvad ämnar du göra med dem, mamma! frågade grefvinnan
Elsa, hvilken äfven kommit in i gröna förmaket, fått se den
tomma flaskan och läst på visitkort, samt lyssnat till gamla
grefvinnans och Tildas samtal, hvilket fördes med hviskande röster,
på det att ej några af tjänarne skulle kunna höra ett ord, af hvad
som sades. — Hvad ämnar du göra med dem mamma?
— Jag måste helt naturligt taga mig dem an, svarade
gamla grefvinnan. Det är ju i detta fall en alldeles nödtvungen
sak.
— Men hvar skola de bo och vara?
— I nödfall måste jag taga dem hit till Stora Högåker,
svarade grefvinnan Louise.
— Gud bevare oss för nya olyckor, suckade Tilda.
Grefvinnan Elsa nickade helt sakta på sitt hufvud, liksom
om hon tyst stämde in med uti Tildas bön, och högt sade hon:
— Ja, du har rätt, Tilda.
Gamla grefvinnan hade nästan maktlös sjunkit ned i sin
hvilstol och där satt hon och grät bittert, hållande händerna för
sina ögon, under det att hon stönade:
— Olyckan hvilar tungt öfver vårt hus och vår familj.
Grefvinnan Elsa gick full af deltagande fram till sin arma
svärmor, slog armarne om hennes hals, tryckte hennes hufvud till
sitt bröst och kysste den gråa hjässan, sägande:
— Min stackars kära, gamla mamma!
— Elsa, mitt barn, suckade gamla grefvinnan smeksamt.
Om jag inte hade dig, hvad skulle det då vara med mig. Du är
verkligen en Guds ängel, som gamla Jansson säger. Du kallades
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
