Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 53. Mor och dotter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
575
Älfvor dansa uppå ängen; —
Glad jag stämmer silfversträngen,
Sjunger liten sång för digl
Furstinnan Eveline Bolsky såg i sin dotter en gengångerska
af sig själf, sådan som hon var vid sjutton års ålder. —
Ja, så förhöll det sig verkligen också. Mariana von Kampf
var verkligen en trogen kopia af sin mor. — Så hade hon också
sett ut, när hon var i den härliga ålder, som hennes dotter nu
hade uppnått.
Den sjuka änkefurstinnans hjerta klappade häftigt, då hon
fick se sitt barn. Men det var nog ej af ömhet, som det
klappade häftigare än annars, utan fastmer af stolthet. När hon
själf icke längre kunde göra gällande sina anspråk att vara
skönhetens och behagens dyrkade drottning, så skulle hon såsom
moder åt en skönhetens fe i alla fall fira sina triumfer.
Änkefurstinnan märkte, att Mariana höll sig kall, reserverad
och främmande vis à vis sin mor. — Nå, det var ju så
naturligt. De voro ju främlingar för hvarandra, ehuru de voro mor
och dotter. —
Furstinnan ville på intet vis, att hennes dotter skulle vara
sentimental — men litet annorlunda kunde väl i alla fall
Mariana hafva varit, tyckte hon. — Dock; det var, som det var.
Hon hade ju aldrig varit van vid ömhet eller kärlek från sin
moders sida.
Änkefurstinnan kände sig bättre efter dotterns ankomst till
henne, men var dock mycket illa däran, hade svåra plågor och
stundom stark feber.
Hvad som i allo tillfredsställde änkefurstinnan, det var
Marianas uppfostran.
Mariana var litet blyg och skygg; men det var ju helt
naturligt, att hon skulle vara det. — Instängd, som hon under hela
sin uppväxttid varit bland de fromma damerna i pensionen,
sväfvade ju det »stackars barnet» i en lycklig okunnighet om
världslifvets flärd och ytlighet.
Men modern skulle nog gifva henno undervisning i denna
sak, det beslöt furstinnan att hon skulle göra, när hon väl kom
upp ur sjuksängen.
För öfrigt voro hvarje ord och rörelse, hvarje minsta lilla
handling, utförd af Mariana, fullkomligt den väluppfostrade unga
världsdamens. Men hvad som var att märka därvid, det var att
detta ej var inlärdt, det var natur, den okonstlade naturen.
Och midt under sjukdomens smärtor och oro uttänkte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
