Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 56. Flykten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
596
Detta förargade änkefurstinnan ännu mer.
— Du tiger! utropade hon.
Mariana var fortfarande tyst.
— Den, som tiger, den samtycker, fortfor modern.
— Nej, sade nu Mariana.
— Inser du då inte din alldeles oförlåtliga, ja rent af fabulösa
dumhet, flicka?
— Nej!
— Visst är, att du medels din figur och ditt vackra ansikte,
som du fått i arf af mig, gör mig all heder, samt att du med min
hjälp nog skall kunna vinna en framstående plats vid min sida
inom societeten. Men det säger jag dig en gång för alla, Mariana,
jag tål inte, jag vill inte och jag skall aldrig i lifvet tillåta, att
den ringaste af mina gäster förfördelas i mitt hus allra minst af
mitt eget barn.
— Jag förfördelar ingen, sade Mariana.
— Här härskar jag! utropade furstinnan.
— Jag har aldrig sökt härska, svarade dottern.
— Här vill jag befalla, fortfor modern energiskt.
— Det har jag aldrig sökt hindra, svarade Mariana.
— Endast jag härskar här, skreck den uppretade Evelina,
under det jag fordrar den absolutaste lydnad, kom ihåg det,
flicka!
Marianas ögon fylldes af tårar och hon stammade:
— Men mamma — — —
— Inga men! befallde modern.
— Hvad har jag då gjort för illa?
— För illa! Jo, det skall jag säga dig, Jag har inte blott
en utan flera gånger lagt märke till, att du riktigt bemödar dig
om att visa dig kantig, torr, ointresserad och på alla möjliga sätt
otraflig; så snart den stackars sir Augustinus S:t Johns kommer
hit till min villa på besök.
Marianas kinder fingo en högre färg, hon repade mod för
att kunna besyara sin mor och hon hade ej så svårt att säga ifrån,
när hon blef i det lynnet, ty hon hade ärft sin faders uppbrusande
humör, fastän det hittills varit sällan, som det kommit uti brusning,
tack vare den kärleksfullhet, med hvilken hon blifvit
bemött i pensionen sedan sina spädaste år.
Nu sade hon:
— Jag skall aldrig i lifvet kunna komma att spela komedi.
— Nej hör man på! snäste modern.
— Jag visar mig aldrig annorlunda, än jag känner mig.
— Brist i uppfostran!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
