Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 59. I furst Boris' sjukrum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
627
— Vi blifva ofta missnöjda.
— Ja, det skall Gud veta.
— Hvarför?
— Af olika orsaker naturligtvis.
— Månne det inte är, för att vi småle för litet.
— Nej, Boris, nej, nu narrar du mig verkligen att skratta.
— Skratta du, syster lilla, bäst du vill, sade fursten. Men
jag skall tala om för dig, att det finns många människor i världen,
hvilka hålla på att sjunka ned i försagdhetens dy, emedan
ingen uppmuntrar dem med ett leende,
— Ja, det vill jag gärna skrifva under, sade Mariana
energiskt.
— Ehuru en sådan uppmuntran kostar så litet, fortsatte
fursten, äro dock många njugga på sina småleenden.
— Medgifves.
— Man behöfver inte gå genom världen såsom en fjäsande
person, för det att ens ansikte strålar af välviljans behagliga
småleende. — Men om man kan uppmuntra en medmänniska med
en leende blick, så bör man väl göra det, tycker jag åtminstone.
På detta sätt samtalade fursten och Mariana, och vi vilja
tillägga med en fråga från oss själfva: Hvad är det vackraste i
världen?
Vi mena ej vackra blommor eller sköna taflor eller annat,
som fägnar ögat, utan vi mena något, som gör själfva lifvet
vackert och behagligt, något som gör, att vi finna oss väl och bli
nöjda med vår tillvaro.
Det är solen i lifvet, den sol, som strömmar ut från vänliga
ansikten och vänliga hjärtan. Det är det vänliga leendet,
de vänliga små tjänsterna, som vi bevisa hvarandra.
Det finnes ingenting, som så lyser upp tillvaron och
hvardagslifvets sfär som just detta. Inte ens hjälpsamheten, inte de
heroiska handlingarne, intet af allt detta sprider så mycken verklig
hvardagslycka som det solsken, hvilket strömmar ut från en ädel,
hjärtlig och vänlig människa.
Det finns människor, hvilka blifva älskade, hvart de komma.
De göra ingenting för att bli det; man älskar dem ändå. De
utföra inga sällsamma dåd, de skänka icke bort sina ägodelar,
man vet knappast, hvar man skall söka orsaken till all den
sympati, som möter dem.
Men det är just »solskensmänniskorna», de där vänliga,
hänsynsfulla och välvilliga människorna, i hvilkas närhet vi alla finna
oss så godt.
Kan sådant läras?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
