Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 68. En öfverlistad räf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
745
småleende; men ni känner väl till det gamla ordspråket, att ombyte
förnöjer och i dag känner jag just som ett lifligt intresse att gå
uppåt berget.
S:t Johns hade ingenting att invända däremot.
Komna längre upp på höjden gjorde emellertid S:t Johns
min af att vilja vika af till vänster, men amerikanen låtsades ej
märka detta utan han fortsatte i stället rätt fram.
Naturligtvis måste S:t Johns följa med honom.
Mister Warnwright tycktes nu vara helt och hållet upptagen
med att beundra morgonens skönhet, att lyssna till fåglarnes glada
kvitter, där de sutto i träd och buskar — och S:t Johns gick
trumpen och tigande vid hans sida ifrigt bolmande på sin havanna.
— Men, sade S:t Johns emellertid efter en stund, den här
stigen blir ju allt brantare och brantare samt för ej vidare än
upp till Häxtornet. Vi komma ju in uti den vildaste och
obekvämaste trakten på hela Moohöjden.
— Ja, ja, jag vet det.
— Stigen blir allt mer ansträngade att gå.
— Det gör ingenting till saken. Mödans lön är stor.
Utsikten från Häxtornet är härlig enligt hvad jag hört.
— Har ni aldrig varit där?
— Vid Häxtornet många gånger, men aldrig uppe i själfva
tornet.
— Ah!
— Grefvinnan Elsa Lohufvud går alltid dit upp om
morgnarne.
— Har ni aldrig varit uppe i själfva tornet?
— Nej aldrig. — Men bättre sent än aldrig, heter det ju.
Och jag ämnar just taga skadan igen i dag. Ni gör mig
naturligtvis sällskap dit upp.
Den gamle sydamerikanen gick på raskare än förut och
han hostade, så att det gaf eko bland klipporna.
S:t Johns blef orolig. Han rodnade och bleknade ömsom
och utan att han anade det gaf mister Warnwright akt därpå
samt fann honom likna en orm i en myrstack.
S:t Johns försökte visserligen att visa sig likgiltig och
obesvärad, han bolmade ifrigt på cigarren, men morgonvinden dref
genast bort rökmolnen från hans ansikte, som var än askgrått, än
rödt. Han hvisslade på en lättsinnig melodi; men den gick inte
bra. Det var något visst, som tyngde honom, något ovanligt, som
besvärade honom.
Kanske var det sorgen öfver hans hustrus olycksfall?
Ingalunda. Vi känna ju, att han ej bar på någon sådan sorg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
