Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 70. Herrskapet Hallonskog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Ja, det var klart, att jag skulle slåss som hin håken
själf.
— Och skjutas ihjäl!
— Att avancera till löjtnant, kapten, major, det skulle bli
en smal sak, ja det var inte utan, att en generalsuniform äfven
hägrade för min själs blickar och hade jag bara blifvit general,
då — vore också Elsa min!
— Nå hur gick det för dig, jag har aldrig hört, att du
varit general? sade Anders leende och tog i detsamma en klunk ur
toddyglaset.
— Nej tusan heller, svarade Hallonskog, min krigiska ifver
afsvalnade betydligt under resan, vare sig det kom sig af den
svältkur, jag fick undergå eller af tanken på det vårdslösa sätt, man
i krig hanskas med skjutvapen.
— Ja, det är nog så.
— Det kunde ju hända, att en förlupen kula träffade mig
och då — farväl med Eva!
— Nå det var en förståndig tanke.
— Följden blef, att jag vid framkomsten till Bounos Ayres
hade fast beslutat mig för att söka få något annat ”jobb” först.
— Det var det säkraste.
— Genom min värd, norrmannen, erhöll jag plats som — plankbärare
vid en brädgård.
— Att du ej sökte trädgårdsarbete!
— Sådant fanns ej att få, min vän.
— Att det var så ondt om sådant.
— Ja.
— Nå hur länge fortsatte du i den där tjänsten?
— I fyra månader arbetade jag tåligt där bland en mängd
lata, supiga, grälaktiga och snuskiga irländare, spanjorer och
portugiser, då vår lilla tjocke patron och husbonde en dag infann
sig i trädgården. Det var middagsrast för tillfället och jag satt
på en bänk utanför kontoret. Patron ställde sig midt framför mig,
tittade på mig en stund och frågade därpå:
— Hvad är du för landsman?
— Svensk, svarade jag.
Utan att vidare yttra något, vände han sig om och gick in
på kontoret.
Det var första gången, han talat till mig.
Om en stund kom han ut igen och sade då till mig:
— Vill du gå i skola?
— Det skulle jag nog vilja, men — — —
— Har du några snygga kläder?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
