Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 70. Herrskapet Hallonskog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Ett par dagar efter den förfärliga branden skref jag till
Eva följande rader:
”Allt uppbrunnet - allt förloradt — allt — allt — äfven
hoppet! Farväl för evigt; du är fri!”
Samma dag jag skickade af det där brefvet gick jag ännu
en gång till stället, där mitt vackra orangeri varit. Ur den ännu
rykande askan gräfde jag upp den där slaggklumpen — det var
allt, hvad jag hade kvar.
— Sorgliga omständigheter!
— Jag tog den under armen och vandrade bort. — Jag
ansåg, att mitt lif nu var förloradt.
— Att du inte rent af gick under.
— Nära var det, att jag gjort det.
— Jag skulle bestämdt under dylika omständigheter blifvit
virrig.
Herr Hallonskog tog sig betänksamt en stor klunk ur
toddyglaset och fortsatte därpå:
— Hamnarbetarne i Buenos Ayres hade hvarje dag under några
månader sett en blek utmärglad man sitta nere vid kajen. Ingen
visste, hvem han var, eller hvar han bodde, men hvarje morgon
infann han sig därnere, slog sig ned på någon packlår, bomullsbal
eller på själfva kajen och satt så, oafvändt blickande utåt hafvet.
— Var det du, det, stackars vän?
Hallonskog svarade ej på denna fråga, utan fortsatte:
— Ingenting kunde draga hans uppmärksamhet till sig icke
människovimlet, icke lastkranarnes gnisslande, icke ens de stora
oceanångare — han endast stirrade utåt hafvet. — Hans dräkt
var sliten och under armen bar han en märkvärdig klump, ett
stort stycke slagg, hvilken omständighet gaf hamnarbetarne anledning
till många gissningar, i det att somliga antogo klumpen vara
något sällsynt mineral, andra trodde, att det fanns guld uti klumpen.
— Det var väl inte riktigt klart i hufvudet på dig då.
— En dag lade en stor emigrantångare till helt nära det
ställe, där mannen i fråga hade sin plats för dagen. Passagerarne
stego i land och försvunno den ene efter den andre.
Endast en ung kvinna dröjde kvar. Hon hade fått syn på den
okände mannen och tycktes ej kunna slita sina blickar från honom.
Hon nalkades honom småningom och stannade emellanåt för att
betrakta honom, hvilket han emellertid icke lade märke till.
Slutligen steg hon fram till honom, lade sin hand på hans axel och
yttrade nästan hviskande hans namn.
Mannen ryckte till och blickade upp — han utstötte ett
skrik och — föll i vanmakt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
