Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 14. Tårar båta föga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
866
Sörjer du öfver, att vintern är när,
Som alla de späda blommor förtär
Och härjar träden till barken?
Ack mången var mer skön än du
Och lutar bruten stängel nu
Mot vissnade systrar i parken.
Hvad sörjer du öfver mitt väna vif
Och knotar mot eviga lagar?
Sörjer du öfver ditt unga lif
Och jordens oro och strid och kif
Och öfver de kommande dagar?
Ack mången var mer ung än du
Och är af sorg i grafven nu.
Hvad sörjer du öfver och klagar?
Bernhard kände igen Ullas röst.
— Hon är således ej med och leker och dansar på prästängen,
tänkte han. Hon, min lilla, söta Ulla kan ej ha något nöje,
då jag inte är med.
Nu hördes sången åter:
”Det är så tyst i skogen,
Där somnat sång och sus;
Ur granens mörka galler
Syns knappt en stjärnas ljus.
Men snabba vingslag hör jag
Ur rymden, Gud vet hvar,
Utaf en fågelskara,
Som bort mot söder drar.
Hur ofta i mitt sinne
Var det ej höstkväll så:
Så tyst, så mörkt, och knappast
En stjärna eller två.
Men ack, jag minns, där sänkt sig
Liksom en dröm ibland,
En vacker dröm om vingar,
Som nå till bättre land.”
— Jag skall binda hästen vid gärdesgården, tänkte Bernhard.
Jag skall öfverraska henne. Hvad hon skall bli glad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
