Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 82. "Å jänta å ja!"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Hela saken har fallit mig ur minnet, svarade Ludvig
Lohufvud, hvilken kände sig nästan som en råtta i en fälla.
— När restes vården?
— Det var en af de första dagarne på nyåret. Jag hade
just då kommit hit till Värmland från Sydamerika och förgäfves
sökt min mor och öfriga släktingar och vänner på det för tillfället
öfvergifna Stora Högåker. Ni voro ju alla i Stockholm för
tillfället.
Jag beslöt mig visserligen för att genast resa dit för att
uppsöka er, hvilket jag också gjorde; men innan jag företog resan
till hufvudstaden, gjorde jag en tur hit till kyrkogården för att se
till våra familjegrafkor.
Just då jag kom hit, fann jag arbetare vara sysselsatta med
att resa denna vård, som vi nu se. Jag visste ej, hvems den
graf var, som pryddes med det vackra monumentet, men jag tog
gifvetvis för troligt, att någon framstående och om församlingen
förtjänt person hvilade under den torfva, som på detta sätt pryddes.
Jag gjorde mina förfrågningar och blef ej litet förvånad öfver
att få till svar, att det var mor Kittas, en spåkvinnas graf, som
smyckades.
— Frågade du ej, hvem det var, som bekostade vården?
sporde grefvinnan Elsa.
— Jo, det gjorde jag: men jag fick till svar, att det var en
för stenhuggeriet fullkomligt okänd person, som bekostat detta
kärleksverk.
— Att du aldrig nämnt därom till mig.
— Hela saken har alldeles fallit mig ur minnet, kära
mamma, sade grefven. Jag har ju haft så många glädjeämnen på
sista tiden, att jag sannerligen icke haft tid att tänka på annat
än min egen lycka. Och människen är ju i allmänhet själfvisk,
som mamma väl vet, tillade han.
Grefvinnan Elsa fick vara nöjd med denna förklaring, hvilken
emellertid kostat grefve Ludvig ganska mycken möda att
uppkonstruera; ty han var en person, hvilken var van att säga sin tanke
rent ut och ingalunda var hemma i konsten att jonglera med nödlögner.
Nu sökte han emellertid göra sitt bästa i detta fall för Jerkers skull,
och han skulle ju dessutom inom kort få öppet säga sin mor,
att han hade farit med osanning samt hvarför han gjort det. Och
hon skulle af hjärtat förlåta honom, det visste han äfven.
— Hvem det nu än är, som rest en vård på mor Kittas
graf, sade grefvinnan Elsa, så är han dock värd aktning. Jag
vet, att mor Kitta var en god kvinna. I hennes pörte är du född,
Ludvig. Jag var förskjuten af alla den tiden, af alla utom af mor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
