En solens son / 81 (1918) Author: Jack London Translator: Ernst Lundquist Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Djävlarna på Fuatino

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Han rusade vidare på vägen uppifrån stranden.

»Var är Brown?» frågade Grief.

»På Stora Klippan. Det skall jag tala om för er
sedan. Kom nu!»

»Men mina karlar i livbåten?»

Mauriri var utom sig av oro.

»De äro tillsammans med kvinnorna på den
främmande skonaren. De bli inte dödade. Jag talar
sant. Djävlarna behöva sjömän. Men dig skola de
döda. Hör!» Från sjön hördes en sprucken tenor
sjunga en fransk jägarvisa. »De hålla på att landa.
De ha tagit er skonare — det såg jag. Kom!»

III.

Ehuru ej rädd om sitt eget liv och skinn var David
Grief ingalunda någon dumdristig sälle. Han visste
när han skulle slåss och när han skulle ta till flykten,
och han hyste inte det ringaste tvivel om att det nu
var bäst att fly. Uppför stigen, förbi de gamla
gubbarna som sutto i skuggan, förbi Mataara som satt
hopkrupen i det Stora Husets dörröppning, följde
han Mauriri hack i häl. Tätt efter honom själv
travade Harläpp som en hund. Nedifrån hördes
förföljarnas rop, men Mauriri rusade framåt med
halsbrytande fart. Den breda stigen smalnade, vek
av till höger och blev allt brantare. De sprungo
förbi den sista halmhyddan, och genom höga snår
av c a s s i och svärmar av stora gyllene getingar
höjde sig vägen brant tills den slutade i en getstig.

81

En solens son. 6.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>