Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 8. Parlays pärlor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
luckorna. Och om inte maskinen hade gått, hade
vi också varit borta. Fortsätt med att låta den göra
nytta!»
Vid midnatt hade maskinistens lungor och huvud
tillräckligt rensats från gasångor för att han skulle
kunna avlösa Grief, som kom upp på däck för att
klara sina egna lungor. Han slöt sig till de andra,
som hukade sig ned bakom kajutan och höllo sig
fast med händerna, fastän de också surrat sig fast
med rep. Där rådde ett fruktansvärt kaos, ty det
var kanakernas enda tillflyktsort. Några av dem
hade begagnat sig av skepparens uppmaning att gå
ned i kajutan, men hade drivits ut därifrån av
ångorna. Malahini prässades ner och överspolades ofta,
så att vad de andades in var en blandning av luft,
skum och vatten.
»Svårt väder, Mulhall!» ropade Grief till sin gäst
mellan doppningarna.
Mulhall, som storknade och frustade, kunde
endast nicka. Spygatterna kunde ej leda bort
vattenmassan från skonarens däck. Hon rullade ut den
över den ena relingen och tog in den igen över den
andra, och ibland, då hon satt kapprak på ändan
och med näsan i vädret, forsade det ut som ett
Niagara i aktern. Vattnet brusade längs
gångborden i aktern, sköljde över kajutkappen, genomblötte
och dängde i väggen alla som klängt sig fast och
drev sedan ut över relingen.
Mulhall fick först sikte på mannen och fäste
Griefs uppmärksamhet vid honom. Det var Narii
Herring som hukade sig ned och höll sig fast där
249
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
