Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÖVERLISTAD.
Det var förbi. Subienkow hade gjort långa
irrfärder fulla av lidanden och fasor och sökt sig hem till
Europas huvudstäder som en brevduva, men här,
längre i fjärran än någonsin, i Ryska Amerika, slutade
irrfärderna. Han satt i snön bakbunden och väntade
på tortyren. Han betraktade nyfiket en lång kosack,
som låg framför honom i snön och stönade av smärta.
Männen hade slutbehandlat jätten och överlämnat
honom åt kvinnorua. Att dessa voro ännu mera
djävulska än männen, därom vittnade karlens skrik.
Subienkow såg på och ryste. Han var inte rädd för
att dö. Han hade för länge burit sitt liv i sina händer
under den tröttsamma färden från Warschau till
Nu-lato för att döden skulle framkalla någon rysning hos
honom. Men han ville slippa tortyren. Den var
honom motbjudande. Icke allenast för smärtan han
skulle komma att utstå, utan också för det bedrövliga
tillstånd vari den skulle försätta honom. Han visste
att han skulle tigga och be och bönfalla alldeles som
långe Ivan och de andra förut. Det skulle inte bli
någon vacker syn. Att dö tappert och propert, med
ett leende och ett skämt — ja, det skulle ha gått an.
Men att förlora självbehärskningen, bli från vettet
genom kroppsliga smärtor, skrika och jämra sig som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>