Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
26
Ledarväldets faror.
Visserligen ha förbundsledarnas uppträdanden under
massakon-flikten varit sådant att den kritik som riktats mot dem haft fog för
sig, om man ser saken från den synpunkten att solidariteten måste
vara okränkbar, men man får dock icke glömma att dessa ledare
hela tiden haft stadgarnas stöd för sina handlingar. Man kan
naturligtvis tvista om tolkningen och tillämpningen av dessa stadgar,
men även i detta fall ha andra stadgar gett dessa ledare befogenhet
att avgöra tolkningen av desamma. Under sådana förhållanden är
det icke fullt juste att i tid och otid stämpla dessa reformistledare
som förrädare, enär det ytterst är organisationsformen som öppnar
möjligheter för och tillåter förräderiet.
Om så är förhållandet, då är det också uppenbart att de
reformistiskt organiserade arbetarna själva måste påtaga sig en del av
ansvaret för de okloka och osolidariska handlingar som få försiggå i
den reformistiska organisationens hägn. De ha varit med om att
antaga stadgarna, de ha gjort sig förtrogna med dem och därför borde
ej heller dessa stadgars och denna organisationsforms stora brister
vara dem främmande.
Från kommunistiskt håll har man under avtalsrörelserna fört en
intensiv opposition mot L. 0:s och förbundens ledningar. Dessa ha
tillskrivits hela skulden för de lönereduceringar som drabbat
arbetarna samt för det strejkbryteri, som under organisationens beskydd
bedrivits vid olika hamnar. Det torde väl också vara delvis på grund
av denna agitation, pius arbetarnas inneboende solidaritetsbegrepp,
som stuveriarbetarna i t. ex. Ådalen, Stugsund och Luleå fronderade
mot förbundet och tillgrepo sympatiaktion.
Man har dock icke från kommunistisk sida en enda gång ens gjort
en antydan om att den reformistiska organisationsformen hade
någon skuld till misshälligheterna. I stället har man på det
varmaste försvarat reformismen och såsom t. ex. Ny Dag förklarat
"att man energiskt kämpar för att förhindra flykten från de
reformistiska organisationerna". Att kommunisterna skulle kunna gå
till kamp för friare och mera ändamålsenliga organisationsformer
är för övrigt otänkbart, enär partiet bygger på ledarskapet och
"massans" obrottsliga lydnad under detsamma.
I överensstämmelse med denna reformistmentalitet föllo också de
fronderande avdelningarna till föga för påtryckningarna från
ledarnas och arbetsköparnas sida, vad de förut ansett vara osolidariskt
blev med ens fullt juste igen, man kastade solidariteten över bord
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
