Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
än att sitta med fotterna i varmt senapsvatten
och lirka på tårna, så ofta de där herrarna
behagade kommendera honom till det.
Så hade det gått flera år, och kung
Ommi-Tommi-Tolamus hade rakt inte tröttnat på
att hålla gåsen sällskap, och gåsen hade heller
inte tröttnat på att göra konster och roa
kungen. Och allting gick bra, ända tills gåsen
också började bli gammal, och själv behövde
att bli road. Han blev alit långsammare i
sina rörelser och var alls inte så livad som
förr. Hela dagar kunde han hänga med
huvudet, och om fredagarna hände det att han
ibland fångade några små usla aborrar, som
inte räckte långt till middag.
Kung Ommi-Tommi-Tolamus var riktigt
förtvivlad och hittade på alla möjliga sätt att
pigga opp gåsen; han både stod på huvudet
och slog kullerbyttor och sjöng lustiga visor
för gåsen, men ingenting hjälpte — det
kreaturet stod bara och glodde och hällde på örat
och såg på sned på kungen. Och den
stackars kung Ommi-Tommi-Tolamus hade
ingenting annat att göra än att gå opp på
tornrummet och stirra ut över ängarna och
skogarna och tänka på allt det roliga han varit
med om — ja det såg riktigt ut som om
värken i lederna skulle komma igen.
Men så var det återigen en riktigt vacker
dag med blå himmel och solsken över hela
riket, och kung Ommi-Tommi-Tolamus hade
varit nere vid dammen och snackat förstånd
med sin gås. Nu gick han på landsvägen
med händerna på ryggen och såg betänksam
ut. Då hörde han några steg bakom sig, och
när han vände sig om, fick han se en ung
gesäll, som kom vandrande fram med sin
påse på ryggen. Nu får jag tala om att det
var trollkarlen Muffi-Buffi, som bodde under
ett stort kastanjeträd på andra sidan skogen,
men det visste inte kung
Ommi-Tommi-Tola-mus. Det är ju klart, att kungen blev smått
förvånad över att så där plötsligt få främmat;
det hade minsann inte hänt på länge att
någon kom den vägen fram. Men
Muffi-Buffi-mannen var inte rädd av sig, han gick
rakt fram och sa:
— Goddag, kung Ommi-Tommi-Tolamus.
Kungen sa ju goddag igen, men han
förundrade sig en smula över mannens
förtrolighet, och för att ha något att säga, så frågade
han, hur det kunde vara, att han hade så
noga reda på vad kungen hette.
— Å, jag vet allt mer än det, sa Muffi-Buffi,
törs jag fråga, hur det står till med gåsen?
— Illa nog, sa kungen, men vem är du
egentligen?
— Jag är en hederlig man, sa Muffi-Buffi.
— Ja, men vad har du för yrke?
— Jag gör gamla ting som nya.
— Är du bleckelagare, då?
— Nej, sa Muffi-Buffi, jag har ett mycket
finare yrke; vad skulle du säga, om jag gjorde
din gås frisk och kry igen?
Men nu skulle man ha sett på kungenl
Han blev så glad, att han höll på att göra
en kullerbytta som han gick och stod. 1 en
fart fick han fatt på Muffi-Buffis arm, och så
drog han honom åstad ner till dammen, där
gåsen stabbade omkring och hängde med
huvudet. Så visslade kungen, och gåsen kom
snällt fram och la sig vid hans fotter.
Nu tog Muffi-Buffi en mycket viktig min
på sig och undrade vad kungen skulle säga,
om han gjorde gåsen bra igen.
— Jag skall säga, att det finns ingen
duktigare yrkesman i hela riket, sa kungen.
— Ja, tyckte Muffi-Buffi, men vad ger du
mig, om jag gör gåsen bra igen?
— Jag skall ge dig allt vad du ber om,
sa kungen.
— Präktigt, sa Muffi-Buffi, då ber jag om
att få all den jord, som gåsen flyger över,
när den blivit bra igen.
Kungen hostade ett litet slag, men sa
ändå ja.
Och så mumlade Muffi-Buffi några
märkvärdiga ord och doppade gåsen tre gånger ner
i vattnet — och så gav han den ett väldigt
nyp i stjärten, så att den gav sig till att flyga
högt opp i luften och flög över ett gott stycke
jord, innan den kom tillbaka och simmade
omkring i dammen. Men då var den också
alldeles som ny, om inte ändå bättre.
— Du är då den duktigaste hantverksmän
jag har sett, sa kung Ommi-Tommi-Tolamus.
— Säger du inte mer än det? sa
Muffi-Buffi.
— Jo, och man skall inte döma en karl
efter kläderna, sa kungen.
— Säger du inte mer än det? sa
Muffi-Buffi.
— Jo, också är jag dig tusen gånger tack
skyldig, sa kungen.
— Ja, men får jag också allt det land,
som gåsen flög över? sa Muffi-Buffi.
— Ja, det får du, sa kungen, men du ger
dig väl inte till att bygga där precis? För det
är sannerligen den bit jord, som jag minst
ville vara av med.
Nej, det lovade ju Muffi-Buffi, att han inte
skulle göra. Men han skulle sätta stängsel
omkring jordlappen, skulle han, och ingen
fick på några villkor gå där inom och plocka
en blomma ens.
Så hade kung Ommi-Tommi-Tolamus sin
gås frisk och munter igen, och själv blev han
dubbelt så lätt på benen med detsamma. Och
fredagskalasen började nu igen, för gåsen
fångade laxöringar och foreller, som voro lika
stora som han själv nära på.
Och det var en sak till, som gjorde, att
kungen gärna gick dit ner till dammen för
att sällskapa med gåsen. För på det ställe,
som gåsen flugit över, och som nu var
Muffi-Buffis egendom, där växte nu varje morgon
fullt med nya, friska blommor. Hela fältet
var proppande fullt med de grannaste
blommor, och dag efter dag kom det nya sorter.
Ena dagen kunde marken vara alldeles röd
av vallmor, andra dagen växte där i stället
ingenting annat än blåklockor, och alltid var
det av de märkvärdigaste arter. Och så
växlade det om med tulpaner och violer och
rosor och konvaljer och svärdsliljor och reseda
och många andra blommor. Och aldrig kom
det någon dit, som gjorde anspråk på att äga
den där jordlappen, så att kung
OmmiTom-mi-Tolamus så småningom kom att betrakta
den som sin egen. Likväl aktade han sig för
att gå därinom och ta något av härligheterna.
Så hände det sig, att det under en lång,
lång tid hade varit mycket kallt och regnigt,
så att kungen hade fått vara inomhus och
bara från sitt fönster fått titta ut över sin
trädgård och sitt rike. Men eå en dag blev
det återigen ett riktigt vackert väder med
blå himmel och solsken över hela riket. Och
då sprang kung Ommi-Tommi-Tolamus ner i
trädgården till sin gås, och då var hela
Muffi-Buffis land alldeles fullt av blommande
hyacinter. Det var en sådan doft i luften av
det, att kungen blev yr i mössan och knappt
visste vad han gjorde. Han glömde sig helt
och hållet och sträckte sin hand ut — och
plockade en av hyacinterna.
Men då, i detsamma som han hade gjort
det, så blev det ett dån och ett brak, så man
hade kunnat tro, att hela riket gick omstyr
— och Muffi-Buffis jordbit sjönk djupt, djupt
ner i jorden, och i stället vällde det stora
vattenmassor fram underifrån. Hela klyftan
blev fylld med vatten, och kungens damm
blev på det viset mycket större än den varit
förr.
När kung Ommi-Tommi-Tolamus hade repat
sig från förskräckelsen, så såg han ju vad
som hade hänt och tog sig ett par tag om
skägget. Men så värst ledsen över det hela
var han inte, för han tänkte som så, att nu
var det svårt för Muffi-Buffi-mannen att göra
anspråk på sin jordbit längre — ville han
ha något, så fick han ta vattnet, och det var
väl lätt att få igen.
Så var kung Ommi-Tommi-Tolamus lika
glad som förr, och hans gås var ännu gladare,
för nu hade han ett tre gånger så stort
område att dansa omkring på, och det gjorde
han också med besked. Han gjorde de
lustigaste snurrningar och krumbukter för kungen
för att visa, hur glad han var.
Men när det så blev nästa fredag, så skulle
ju gåsen fånga fisk till kungen. Han hade
dykit riktigt djupt, ända till bottnen, för att
få något extra läckert. Och han hade också
fått fatt om huvudet på en fet ål, som han
just skulle dra åstad med. Men hur han
vände och hur han vrängde, så ville det inte
gå, för ålen var förhäxad. Och den gången
blev det inte gåsen som tog ålen, utan ålen,
som tog gåsen, och så illa gick det, att ålen
bet halsen tvärt av på kung
Ommi-Tommi-Tolamus’ gås. Och det kan man väl tänka
sig, att kungen skulle bli förtvivlad, när han
fick se sin älsklingsfågel flyta omkring på
vattnet utan huvud.
Den fredagen fick kung
Ommi-Tommi-Tolamus gåsstek till middag, i stället för fisk,
men det var också den sista glädje han hade
av sin fågel. Det blev stort sörje-kalas efter
gåsen, det hölls många tal vid middagen, och
kungen suekade tre gånger efter varje tal och
torkade bort en tår ur vart öga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
