Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hur det senare gick den stackars kung
Ommi-Tommi Tolamus det vet jag inte.
Antagligen fick han återigen k^pa opp på
tornrummet och sitta med fotterna i varmt
senaps-vatten och låta läkarna smörja och gnida och
bylta om sig — såvida han inte skaffade sig
en ny gås.
En sagostund.
(För SOLSTRÅLEN.)
Brasan sprakar i vinterkväll’ n
och Anders och Pär och Britta
sitta i ring omkring spiselhäll’n,
sitta så tyst och titta
med stora och undrande ögons par
och lyssna så andlöst när farmor tar
till ordet och sagor förtäljer,
som själv hon hört i sin barndoms
dar.
Glöden på härden ger gyllne glans
åt allt som i rummet finnes,
det torftiga bohag, som förut fanns
i stugan, ej någon minnes.
Farmor med silver g Utter i hår
berättar sagor från flydda år
och Anders och Pär och Britta
jubla när -»prinsen prinsessan får».
Drömmande fyga blickarne kring,
allt år som annat vordet:
gyllne gemak med dans och spring
rågade fat på bordet.
Själv äro de fattiga syskon tre,
som gå mot sitt framtida väl eller ve,
ej vetande vägar och stigar,
men väntande möta en lyckans fé.
Sagorna gjuta sitt rosensken
in i de ungas sinnen,
fastän på livets altarsten
soliga barndomsminnen
en gång kanhända få offras för
en gråkall verklighetsbild, som gör
de unga till män och kvinnor,
men väcker en kamplust som aldrig dör.
ROLF MÖRKE.
6ubben kängurus trall.
Numera är kängurun helt annorlunda
beskaffad än han var förr. Förr hade han fyra
korta ben. Han var grå och han var ullig,
och hans högfärd var alldeles omåttlig. Han
dansade på en så kallad utlöpare mitt i
Australien, och så gick han till den lille guden
Nqa.
Han gick till Nqa klockan sex före
frukosten och sade: »Gör mig olik alla andra djur
före klockan fem i eftermiddag».
Upp sprang Nqa från sin plats på
sandslätten och röt: »Gå din väg!»
Kängurun var grå och han var ullig, och
hans högfärd var alldeles omåttlig. Han
dansade på ett klipputsprång mitt i Australien,
och så gick han till den medelstore guden
Nquing.
Han gick till Nquir.g klockan åtta efter
frukosten och sade: »Gör mig olik alla andra
djur och gör mig också ofantligt omtyckt före
klockan fem i eftermiddag».
Upp sprang Nquing ur sin kula i
törnsnåret och röt: »Gå din väg!»
Kängurun var grå och han var ullig, och
hans högfärd var alldeles omåttlig; han
dansade på en sandbank mitt i Australien, och
så gick han till den store guden Nqong.
Han gick till Nqong klockan tio före
middagen och sade: »Gör mig olik alla andra djur;
gör mig så omtyckt att man springer efter
mig före klockan fem i eftermiddag».
Upp sprang Nqong från sitt bad i
saltkällan och röt: »Ja, det skall jag göra».
Nqong ropade på Dingo* — den gule
hunden Dingo — som alltid är hungrig och ser
dammig ut i solskenet, och han visade honom
kängurun. Nqong sade: »Dingo! Vak upp,
Dingo! Ser du den där herrn, som dansar på
askugnen? Han vill bli omtyckt och önskar
att man skall springa efter honom. Laga att
han får sin vilja fram, Dingo!»
Upp sprang Dingo — den gule hunden
Dingo — alltid hungrig, och han gapade som
en kolpyts. Han började springa efter
kängurun.
Och den högfärdige kängurun satte av som
en pinal på sina fyra små ben.
Och härmed, min vän, slutar första delen
av denna berättelse!
Han sprang genom öknen, han sprang
genom bergen, han sprang över saltstepperna,
han sprang genom vassbankarna, han sprang
genom feberträdsdungarna, han sprang genom
törnsnåren; han sprang tills det värkte i
fram-benen på honom.
För han var så illa tvungen!
Alltjämt sprang Dingo — den gule hunden
Dingo — alltid hungrig, och han grinade som
en råttfälla. Aldrig kom han närmare, aldrig
längre ifrån honom; han sprang efter
kängurun .
För han var så illa tvungen!
Alltjämt sprang kängurun — gubben
Känguru. Han sprang mellan kasuarinerna, han
sprang mellan mulgorna; han sprang genom
långgräset, han sprang genom kortgräset, han
sprang genom stenbockens och kräftans
vändkretsar; han sprang tills det värkte i
bakbenen på honom.
För han var så illa tvungen!
Alltjämt sprang Dingo — den gule hunden
Dingo — allt hungrigare och hungrigare,
grinande som ett par hästlokor. Aldrig kom han
närmare, aldrig längre ifrån honom. Och så
kommo de till Wollgongfloden.
Nu fanns där ingen bro och ingen färja
heller, så att kängurun visste inte, hur han
skulle komma över. Han reste sig på
bakbenen och hoppade.
För han var så illa tvungen!
Han hoppade över stenar, och han hoppade
över grenar; han hoppade genom öknarna i
det inre Australien. Han hoppade som en
känguru.
Först hoppade han en aln, och så hoppade
han tre; därpå hoppade han flera alnar; hans
ben blevo längre; hans ben blevo starkare.
Han hade varken tid till att vila eller att
förfriska sig, och han behövde båda delarna.
Alltjämt sprang Dingo — den gule hunden
Dingo — mycket yr i huvudet, mycket,
mycket hungrig, och han undrade, vad i all
världen som kommit åt gubben Känguru, som
gjorde sådana hopp.
För han hoppade som en gräshoppa; som
en ärta i en stekpanna eller som en
kautschukboll på ett barn k am mar golv.
För han var så illa tvungen!
Han drog upp frambenen; han hoppade på
bakbenen; han sträckte ut svansen efter sig
för att hålla balansen, och han hoppade
genom hela Darling-kedjan.
För han var så illa tvungen!
Alltjämt sprang Dingo — den trötte hunden
Dingo — allt hungrigare och hungrigare,
mycket yr i huvudet, och han undrade när i all
världen gubben Känguru skulle säga stopp.
Då reste sig Nqong i sitt bad i saltkällan
och sade: »Nu är klockan fem».
Ned satte sig Dingo — den stackars hunden
Dingo —’ alltid hungrig, alltid dammig i
solskenet; han hängde ut tungan och tjöt.
Ned satte sig kängurun — gubben
Känguru — stack ut svansen som en mjölkpall
bakom sig och sade: »Det var då för väl, att
det tog slut!»
Då sade Nqong, som vet att skicka sig som
en gentleman: »Varför visar du dig inte
tacksam mot den gule hunden Dingo? Varför
tackar du honom inte för det han gjort för
dig?»
Då sade kängurun — den trötte gubben
Känguru: »Han har jagat mig ut från mitt
barndomshem, han har jagat mig, så att jag
försummat mina vanliga mattimmar; han har
förändrat min figur, så att jag aldrig blir som
förr, och han har navsat efter mina bakben».
Då sade Nqong: »Det är möjligt att jag
misstar mig, men nog tyckte jag, att du bad
mig göra dig olik alla andra djur och tillika
mycket eftersökt? Och nu är klockan fem.»
»Ja», sade kängurun, »men jag önskar, att
jag aldrig bett dig därom. Jag trodde, att du
skulle åstadkomma det genom trolleri och
besvärjelser, men det här är ju ett riktigt spratt.»
»Ett spratt!» sade Nqong från sitt badkar
bland feberträden. »Säg det en gång till, så
skall jag vissla på Dingo, och då får du
springa av dig bakbenen.»
»Gör inte det», sade kängurun. »Jag ber
om ursäkt. Benen äro bra att ha, och ni
behöver inte att ändra dem för min skull. Min
mening var blott att låta ers höghet veta, att
jag ingenting ätit sedan i morse och känner
mig ganska tom.»
»Ja», sade Dingo — den gule hunden Dingo
— »detsamma är förhållandet med mig. Jag
har gjort honom olik alla andra djur, men
vad får jag nu till aftonvard?»
Då ropade Nqong från sitt bad i saltkällan:
»Kom och fråga mig därom i morgon bittida.
Nu vill jag tvätta mig.»
Så blevo de då lämnade ensamma mitt i
Australien, gubben Känguru och den gule
hunden Dingo, och de sade till varandra:
»Det är ditt fel».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
