Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
13
ligen alldeles obehövligt, för mångubben lyste
så mycket han orkade, men det såg ändå
ofantligt vackert ut, tyckte både värdfolket och
gästerna.
Nära den plats, där de båda kusinerna sutto,
stod kungaparets tron. Det var en alldeles
färsk björkstubbe, som var så övertäckt med
lysmaskar, att den sken som det klaraste gull.
På den satt kung Chrysantemum med sin
drottning. Han hade en silver krona fodrad
med gult siden. Drottningen bar ett diadem
av små snövita klockor.
Vid hennes fötter satt prins Blåklocka.
Han hade ärvt sin mors milda, drömmande
sinnelag. Men han var glad och god, och
trådde dansen så svävande vackert som ingen
annan.
Det var inte bara haren och ekorren, som
kommit dit för att se på. Runt omkring
sutto skogens djur på marken eller i
trädkronorna. Professor Uggla satt i en torrfura,
dyster och ruvande. Ja, till och med
sadelma-karefamiljen, Kamtarells, hade placerat sig i
en backe för att titta på herrskaperna. Det
var en stor familj, Och sadelmakaren, som led
av binnikemask, hade svårt att försörja den.
Men barnen sågo friska och belåtna ut och
skulle gärna varit med om att dansa, om de
bara kunnat det.
, Emellertid började gästerna samlas. Det var
en lysande skara, skall jag säga.
Där kom greve Flugsporre. Han var mycket
stolt över sina anor och förde sig stelt och
förnämt. Han hade gul trekantig hatt och
gula sidenskor med gyllene sporrar på fotterna.
På bröstet bar han kunglig Spindelvävsorden i
daggbriljanter.
Ryttmästar Klöverhjälm förde sin syster vid
armen. Han hade gredelin stångpiskperuk och
en stor grön rosett med tre öglor i nacken.
Och så hade han grön svängd långrock av
siden, korta byxor och gredelina strumpor.
Han var den mest fulländade kavaljer, man
kunde få se. Systern hade håret vitpudrat
och högt uppsatt. Båda doftade
honungspar-fym långa vägar.
Fröken Maskros, en berömd målarinna, vär
den sista ättlingen av en talrik, men föga
an-.sedd släkt. Hon var den gladaste bland de
glada och klädde sig alltid i mycket starka
färger. I dag bar hon en vid gul halskrage
och gula kilar nedåt den gröna kjolen.
Hennes hår var vitpudrat och så högt uppsatt, att
man tyckte sig rakt kunna blåsa bort det.
Riddar Tistel bar en blåskimrande rustning
av härdat stål. I stället för hjälm hade han
en stålkrona på huvudet. På grund av sin
häftighet och sitt knarriga lynne var han illa
omtyckt, men man vågade ej utelämna honom,
då han var en väldig krigare.
Fröken Skogsstjärna var en blek liten flicka
med en stor vit, femuddig halskrage. Hon
var skaldinna. Men hennes dikter hade ej
vunnit synnerligt bifall. De voro för
anspråkslösa, tyckte man. Hon höll; sig också mest i
skuggan.
Men det gjorde inte madam Kummin. Hon
var primadonna vid baletten, och hade lovat
== SOLtSTHÄHEN < —
avsluta balen med en solodans, när
mångubben bleknade. Hon bar en lätt dräkt av grönt
siden, över håret hade hon den mest luftiga
slöja, man kunde se. Den böljade kring henne,
när hon gick, som ett vitt moln i juni.
Gamla fröken Kåpa var också där. Inte
var hon vacker precis, men hon var väldigt
rik. Hon var mager och snörd, hade lång
hals och lång näsa och tittade på alla genom
en liten lorgnett. Men mest tittade hon på
greve Flugsporre. Hon hade varit guvernant
åt prinsen, och skulle hon gifta sig, måste
brudgummen minst vara greve.
Det är klart att så mycket ungdom inte kan
roa sig på egen hand. Någon gammal måste
de ha, som ser efter dem. Man hade också
talat vid gamla mamsell Enebuske att vara
förkläde åt dem allihop. Hon satt hela tiden
vid väggen och halvsov. Hon tyckte inte om
att ungdomen roade sig, men hon hade så
många att se efter, att hon inte kunde hålla
reda på någon.
Emellertid spelade hovkapellet upp. Det
var en mycket stor orkester. Syrsorna skötte
stråkinstrumenten, och tordyvlarna blåste horn.
Och så fanns där en soprankör. Det var
myggen, som svävade bakom en sten och skulle
föreställa en osynlig andekör. De sjöngo
under pauserna mellan danserna.
Orkestern spelade månval^sen. Ära den, som
äras bör, tyckte man. Mångubben bestod ju
gratisbelysning.
Kungen öppnade balen med sin drottning.
Efter kom prinsen med fröken Skogsstjärna.
Greve Flugsporre tyckte, att nu kunde det
vara hans tur. Men han vände mycket
värdigt på sin tjocka lekamen, och innan han
visste ordet av, voro alla damerna uppbjudna
utom guvernanten, vars ögon gingo som snur-1
ror. bakom lorgnetten. .Han gick till henne
och bugade sig. Och hon log ett älskvärt
leende och neg, så hon kunnat gå av på mitten.
Och så dansade de ut. Men det gick dåligt
med dansen, för hon var nära dubbelt så lång
som han.
Riddar Tistel tog fröken Maskros om livet
utan vidare prat. Och hon pratade och
skrattade, så han rakt vart smittad och var mycket
älskvärd hela natten.
När valsen var slut, började den osynliga
kören sjunga. Skogsstjärna himlade sig och
grät. Men fröken Kåpa tyckte de voro
oskolade, och humlan, som kröp i gräset, hostade
och sade: »Khm, khm, bara pip.» Men det
var nu bara egenkärlek, för han var själv
berömd bassångare.
Så fortgick det, till klockan var 12. Då
tystnade musiken så-tvärt, att mamsell
Enebuske vaknade borta vid väggen- Det var så,
att kungen hyrt Kärrfruns
överstefyrverkeri-mästare, och han hade kommit med en hel
stab av lyktgubbar. Men inte kunde man
visa fyrverkeriet mitt i månskenet, och
mångubben var så nyfiken på all grannlåten där
nere, att han; inte ett ögonblick yille titta bort.
Emellertid fann man på en list. Kungen
skickade ett adjutantbi upp till mångubben
med en pris snus. Gubben tackade och
snusade. När han snusat snöt han sig.
Och just, som han satte sin stora grå
snusnäsduk för ansiktet, brände Kärrfruns
överste-fyrverkerimästare av sitt fyrverkeri. Det var
vackert ska jag säga. Där var de näpnaste
miniatyrnorrsken, och där var röda, gula, blå
och gröna lyktgubbar, som hoppade,’ så man
vart trött i benen, bara man Jeåg dem.
Haren -hade så när tagit ett skutt inåt
skogen, men han besinnade sig och:satt kvar.-
När månfarbror var färdig med näsan,
slutade, fyrverkeriet och dansen började igen.
Greve Flugsporre vart allt betänksammare
ju läDgre natten led. Nog var guvernanten
ful, men pengar hade hon och han hade bara
skulder. Nåja. Mitt under en polka, som han
dansade med henne, friade han till henne,
och hon sade ja. Och kungen förkunnade
förlovningen för gästerna.
Och det blev ett gratulerande. . Ryttmästar
Klöverbjälm berömde fästmön för hennes
skönhet. Och hon slog honom milt med
lorgnetten på kinden och log och sade: »Smickrare».
Men fästmannen såg betryckt ut.
Emellertid blev måDgubben trött och lyste
allt sämre och sämre. Och mamsell Enebuske
knorrade och ville hem.
Men innan man gick, skulle man
nödvändigt se madam Kummin dansa solo.
Musiken spelade, en underbar vals.
Och madam höjde sig på tåspetsarna och
snodde på sig och hoppade och höjde sig och
sänkte sig, och allt i ett svävade slöjan §om
ett sommarmoln över henne.
Mamsell Enebuske föraktade all flärd. Hon
plirade med ögonen och säg sur ut.
»Strunt», sade professorn i torrfuran och
höjde en resignerad blick till månen. Och
sen blundade han och tänkte ut en paragraf
till i sitt filosofiska system.
Men ekorren var hänryckt. Nu såg han inte
att räven närmade sig. ’-
»Ä de inte gudomligt,» viskade han ner
till Jösse.
Men denne satt just och undrade, om inte
han kunde dansa lika vackert. Han, som hade
så präktiga bakben.
Och medan ban funderade på det, knep
räven honom.
Solstrålen utkommer under
1907 med ett nummer i
mår-nåden. Den blir åttasidig och rikt
illustrerad. Varje nummer kostar blott
ö öre.
Glöm inte att köpa »Solstrålen» så
snart den utkommit! Törsta numret
utkommer den jo januari.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
