Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GRYNING.
Kära små läsare!
När ni nu för första gången taga detta lilla
blad i edra bänder att studera vad
märkvärdigt och nytt det kan innehålla, vill jag
framställa en liten fråga till eder. Säkert har du
lille vän — Signe, Anna, Karl, Gustav eller
vad du än må heta — varit ute en
sommarmorgon, när solen synes »klättra upp» bakom
den tysta allvarsfulla skogen, där just då
tusende små fåglar sjunga dess lov i vild glädje
över livskällan solens första värmande och
livgivande strålar. Nog har du varit ute då,
alltid? Inte sant? Då, du lille vetgirige läsare,
när en ny dag bryter in och sätter liv i hela
naturen, är det gryning, den gyllne
morgon-rodnadens sällsamma högtidsstund.
Men detta visste du förut: det har fröken
eller magistern talt om. Men då i
grynings-timman komma från städer och gårdar
människor. i tusental fram.
De myllra på gator och stigar; deras gång
är tung och lika tunga äro deras tankar. De
ha fått njuta av en allt för kort vila efter
föregående dags trägna möda. Bland dem
kanske du sett din egen far eller mor när de
i arla morgonstund gått ut till sitt arbete för
att tjäna bröd åt sina kära små, vilka litet
senare gå till skolan. Men mor och far de ha
gått samma väg, länge, länge — och kanske
du också får göra detsamma — såvida ej
friheten och sanningen — som du alltid bör hälla
högt — ha segrat, tills du blir stor.
Måhända tycker du att detta tal är
underligt nu, men snart skall du förstå dess mening.
Och segrar rättvisan tills du blir stor, då har
du ej förgäves sjungit:
»Och står orättens borg än som ett berg på sin
grund
vi sätta hävstången till och bryta ned den i
förbund» ...
Ty denna sång har du nog sjungit eller
kommer att sjunga.
För — ser du — nu har arbetets barn över
hela landet börjat att sjunga denna
ungdoms-marsch, och du vill naturligtvis stämma in.
Gör du det skall snart ungdomens och
barnens sång höras ända från Skånes vida slätter
upp till Lapplands höga fjälltoppar — där snön
aldrig smälter — och båda gryningen till en
ny tid.
Du lilla läsarinna eller läsare av den här
första »Solstrålem, du. och dina kamrater i
skolorna och vid sagostunderna — ni äro just
en sådan där vacker morgongryning; mors
och fars högsta hopp. Denna gryning kommer
många hjärtan att klappa i hastigare takt och
tända rodnad på bleka kinder. .. Och när ni
bli stora, duktiga, sanningsälskande kvinnor
och män, då lyser kanske lyckans och frihetens
sol över alla människor med förnyad glans,
liksom glädjande sig åt de härliga skördar,
som mognat, sedan ni i barnaårens gryningstid
sjöngo ut er längtan till ett liv pä jorden i
glädje och gyllene sol.
Hjalmar G.
minnesord.
Kunskap är makt.
*
Rätt åt alla, orätt åt ingen.
Torparen.
Av Fredrik Ström.
Jag vet en sägen som nästan är. för vacker
och fin att berättas för var man och sedan
bli en av dem som fula människor och råa
läppar få sudla.
Högt uppför backarna, ja, allra högst upp
på åsen, nedanför vilken Simlången ligger stilla,
klar och spegelblänk, finnas några torp som
höra under prästgården. De ligga vackrast av
alla gårdar kring sjön. När det är sommar
och fint väder och solnedgång, då flamma alla
rutorna i torparstugorna där uppe i eld och
guld så starkt och härligt att folket nere i
dalen plägar gå ut och titta på glansen och visa
ståten för de små barnen. Men uppe på själva
åsen är magert, magrare än annorstädes. Som
ju är klart nog, eftersom skördar icke gärna
växa och gro på stenhällar. Därför händer det
ofta att intet bröd finns i stugorna, fastän
guld glimmar i fönstren var afton.
På ett av Kannestenstorpen bodde Hans
Hansson. Han var den fattigaste av de fattiga
torparna där uppe. Han hade en sjuklig hustru
och många barn och så därtill det sämsta
torpet; därför var det icke att undra på att
han var fattig.
Till sin stuga hade han blott en liten
jordbit. Eftersom nu jordbiten var så liten, så
fick den det ena året tjäna som potatislycka
och det andra som klöveräng.
Det året som nu är fråga om, var det
klöveräng på Kannesten hos torparen Hans Hansson.
Som väderleken var tjänlig, och han det året
gödslat mer än vanligt, så var klövern sällsport
vacker och tjock. Var dag gick torparen och
fröjdade sig åt ängen och längtade efter
höst-naden. Och var gång han kom till sin ko, strök
han henne kärligt över manken och tyckte:
»I år får du allt en god vinter, Gullrosa!»
Nu hände sig att just som klövern stod som
allra rödast i sommarsolen och höstnaden var
helt nära, sjuknade torparens äldsta dotter som
var femton år gammal. I tre dar låg flickan
och yrade och hade feber, men på fjärde
dagen kom hon till sans och ville tala med mor.
Mor kom in.
— Lilla mor, tror du jag får många blommor
på min grav? Tror du jag får någon enda
blomma, du mor?
Mor började gråta, ty hon såg nu att det
led mot slutet med hennes äldsta och käraste.
Mor kära, gråt intel Jag frågade kanske
dumt, ty jag vet ju att far är fattig och inte
har råd att köpa några blommor. Men se, du
mor, jag drömde nyss så vackert att jag fick
så många, så många blommor, att inte kistan
kunde rymma alla och att graven blev full
ända till randen. Därför var det som jag
frågade, mor lilla, om jag fick någon enda.
Sen dog hon och mor gick och berättade
för far vad flickan sagt om sin blomsterdröm.
Och mor tyckte allt att de borde kosta på
sig en pärlkrans till kistan, en sådan krans
som kostade en krona hos handlanden nere i
byn. Men far svarade att till sånt slöseri hade
de ingen råd, så fattiga som de voro; de hade
ju kistan att köpa.
Hur det nu var emellertid, när Hans
Hansson hade gått en dag och tänkt på vad mor
hade berättat, så gick han över till Smed-Per,
grannen, och lånade den krona som
pärlkran-sen kostade. Sen gick han ner i byn och köpte
kransen och gav den åt mor att lägga på
kistlocket.
Han tänkte så visst att nu skulle han bli
kvitt de tankarna som kvalt honom, tankarna
på flickans blomsterdröm. Men torparen slapp
inte ifrån dem, fast han köpt pärlkransen som
mor föreslagit. De lågo innerst i hjärtat,
tankarna, och kvalde honom, de gnagde och gnagde
och värre för var stund som begravningen kom
närmare.
Så att han blev dyster och glömde både
kon och klöverängen, fast den låg så röd och
präktig.
— Far tar sorgen hårt, sade mor till barnen.
— Stackars far! sade barnen.
Så kom dagen för begravningen och far var
så sorgsen att han inte ville smaka en bit och
knappt svarade då någon talade till honom.
Efter dagvarden gick han ut och satte sig på
en sten strax vid klöverlyckan. Då kom solen
fram ur ett moln och lyste upp stugan och
ängen och i detsamma klarnade också
torparens ansikte och sken ljust och stilla. Alldeles
som om han hade sett en syn för sig där han
satt på stenen vid ängen. Och han gick fram
till ängsrenen och böjde sig ned över
blommorna och strök med handen över dem, så
som man stryker små barns lockiga huvuden.
Sedan gick han in i stugan och upp på loftet
där lien hängde sen sista höstnaden. Den tog
han och gick nu och slog hela klöverlyckan.
Då barnen sågo far slå lyckan den dagen,
trodde de att han blivit tokig av sorg och
ropade på mor och visade vad far tog sig till.
Då förstod mor vad det var som gjort far så
sorgsen och huru stor och djup den sorgen och
grämelsen varit, när han tog sig för att slå
ängen. Men till barnen sade hon blott:
— Det är nog rätt av far att slå ängen i dag.
När torparen slagit klöverlyckan, så var
just tiden inne att köra åstad med kistan.
Barnen förstodo icke vad far menade med det
att han bar hela fång av den slagna klövern
och öste över vagnen där kistan stod, och att
han tog allt det som ej fick plats i ett hönät
med sig på likfärden.
Då prosten bett bönen och kastat de tre
skovlarna mull, då fingo barnen se vad far
åsyftat. Ty hela den slagna klövern välte han
ut över graven gom ett tätt regn av.röda ro-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 20:54:38 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/solstralen/1906/0014.html
