Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Litet om solen och stjärnorna,
I.
Säkert ha ni mången stjärnklar kväll
betraktat och beundrat det gnistrande himlavalvet med
alla dess otaliga stjärnor.
Jag vill här berätta för er lite om alla dessa
stjärnor; vad människorna förr i världen trodde
och det vi nu vela om dem.
Ty redan för länge, länge sedan, för många,
tusen år sen, sysselsatte stjärnhimlen
människornas tankar. De lade snart märke till vissa
stjärn-grupper och särskilt klart lysande stjärnor, som
de gåvo särskilda namn. Detsamma ha nog också
ni gjort; så t. ex. känna ni nog alla
till-»Karlavagnen», »Orion» m. il. av de vackraste
stjärnbilderna. Dét är något väldigt trevligt att lära
sig känna igen och veta namnen på alla dessa
stjärnbilder och stjärnor, och därför vill jag råda
er att skaffa en stjärnkarta; det är en karta,
som avbildar himlen, och där stjärnbildernas
namn finnas, eller allrahelst bed någon, sorh redan
kan allt detta, lära er det.
Om ni en stund betraktat himlen, ha ni
säkert märkt, att det ser ut, som om stjärnorna
flyttade sig. I själva verket synes hela
himlavalvet med alla stjärnorna på ett dygn snurra
runt kring jorden. Att solen går runt på himlen,
upp i öster och ned i väster, veta ni, och
likadant röra sig nu också stjärnorna. Där är likväl
en skillnad. Solen står inte alla dar lika högt
på himlen; om sommaren är den ju mycket
högre uppe än om vintern, men så är det inte
med stjärnorna. De stå alltid lika högt. Vart
dygn på’samma tid komma de tillbaka till samma
platser, varken högre eller lägre. De tyckås
sålunda sitta fästade på himlavalvet och bara följa
med,. då detta snurrar runt, men inte röra sig
själva. De hava därför kallats fixstjärnor, det
betyder fasta eller orörliga-stjärnor. Det finns
dock några stycken stjärnor, som inte tyckas
sitta så där fasta, utap liksom solen självständigt
röra sig på himlen. Det är planeterna.
Förr i världen, för många årtusenden sen, då
människorna inte visste så mycket som nu,
trodde de, att allting måste i verkligheten vara
så, som de tyckte det såg ut (att vara. Därför
tänkte de, att jorden var flat som en pannkaka,
och hade över sig en stor kupa, på vilken
stjärnorna voro fästade. Men vart trodde de nu, att
solen tog vägen under natten? De tänkte, att
han då gömde sig bakom så väldigt höga berg
långt bort i norr, att de alldeles skymde bort
honom för deras ögon. Och ni ska tro, att
människorna på den tiden sågo på solen på helt
annat sätt än vi göra, tyde trodde inte, att solen
var en död kropp, utan en levande varelse, som
de tillbådo som sin gud. Honom var det allt bäst
att ställa sig väl med. Därför byggde de tämpel
och offrade åt honom för att göra honom vänligt,
stämd. Ändock kunde det hända, att han
vredgades på dem, och då förbrände han deras
sädesfält, så de fingo gå och hungra, Månen var
också en gud, men alltid mild och vänlig och
gjorde aldrig människorna något ont.
Lärda män, ty sådana ska’ ni tro fanns det också
på , den tiden, märkte snart, att det gick bättre
att förklara allting, om man antoge att jorden
var rund, och att även under den var en likadan
kupa som ovan den. Men de nöjde sig inte med
att omgiva jorden bara med en kupa utan sade,
att det fanns 8 stycken sådana. På en var månen
fäst, på en annan solen, så var där en kupa för
var och en av de där stjärnorna, som kallades
planeter. Sådana fanns det fem stycken, så det
blev fem kupor. Allra längst bort var slutligen
den åttonde kupan, på vilken fixstjärnorna sutto.
Men nu kan ’ni förstå, att de där kuporna fingo
vara alldeles genomskinliga. De voro gjorda av
ett ämne som kallades kristall, och som var
finare än det allra finaste glas. Och så läto de
alla dessa kupor eller sfärer, som de kallades,
snurra runt kring jorden, som låg alldeles orörlig
i mitten. Vid den snurrningen uppstod, sades
det, den allra härligaste ’musik, som vi
människor dock aldrig kunna höra, därför att vi äro
så vana vid att höra den.
Under halftannat årtusende läto sig nu män-,
niskorna nöja med denna konstiga lära. De hade
under hela denna tid inte haft tid att tänka på
om det i verkligheten var någon sanning med alla
de där kuporna, som snurrade kring jorden. De
hade’ fått något helt annat, och som de tyckte,
mycket viktigare att tänka på. Man hade märkt,
att under de olika årstiderna olika stjärnbilder
voro uppe, och då trodde man, att det var dessa,
som , voro orsak till de skilda årstiderna, vilket
det naturligtvis alls inte var. Men inte nog med
det, utan man kom också på den märkvärdiga
tanken, att stjärnorna inte bara hade inflytande
på väderleken, utan också på människorna. Det
var stjärnorna som bestämde allas våra
levnadsöden. Huru de stodo den stund en människa
föddes, var avgörande för hela hennes liv. Endast
man visste stjärnornas och framför allt
planeternas ställning i denna stund, skulle man kunna
förutsäga allä viktiga händelser i den människans
liv. Stora och viktiga händelser på jorden
bebådades också av stjärnorna. De män, som sysslade
med dessa ting, kallades astrologer ellér
stjärn-tydare. Ofta nog lyckades de rätt bra, och det
såg ut, som om de verkligen kunnat förutse
händelser, som sedan inträffade. Detta berodde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
