Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
berättelser om mänskor och djur. Och när
prin-sarne hade lärt sig hela den boken, så voro de
klokare än alla1 andra barn och fingo komma
hem till kungen igen. Men sen blev den boken
så berömd, att den användes som lärobok över
hela världen. „
Och onrt ni nu vill höra några av berättelserna
ur boken, så kanske ni också kunna bli lika kloka
som prinsarne en gång.
Först ska ni då få höra
Om den listiga tranan, som blev biten
ihjäl av kräftan.
Jo, det var en gång en trana, som bodde vid
en sjö och liksom andra tranor levde av att
fånga fisk och andra djur, som leva i vattnet.
Men så till sist blev hon så gammal och
skröplig, att hon inte länge orkade livnära sig på det
vanliga viset. Då satte hon sig på stranden och
började gråta, så att tårarna trillade som klara
pärlor ner på marken. För se det var en illmarig
gammal trana, och hon hade tänkt ut ett sätt
att skaffa sig mat utan någon ansträngning. När
nu fiskarna och de andra djuren i sjön fingo se
henne sitta så där och hänga på huvudet och
gråta, tyckte de det var synd om henne, och en
kräfta började tala med. henne och sa’: »Kära
faster, hur kommer det sig, att du inte längre
bryr dig om att fånga fisk som vanligt, utan
bara sitter här på stranden och gråter?» Men
då tog tranan till att berätta en historia, som
hon satt ihop för att lura de stackars fiskarna,
och sa’: »Ack, käre son, tala inte mera med mig
om att fånga fisk. Jag har inte längre någon
lust att äta kött. Jag har vänt mitt sinne bort
från allt jordiskt, och nu tänker jag fasta, tillfe
jag dör». Och då kräftan inte kunde låta bli att
uttrycka sin förvåning över dessa
självmordsplaner, fortsatte tranan sin historia: »Vid den
här sjön är jag född, och här har jag vuxit upp,
och alla djuren i sjön äro mina vänner och
kamrater. Men nu har jag hört av en stjärntydare,
att en stor torka skall komma över jorden, som
skall räcka i tolv år, och alla dammar och sjöar,
som inte ha tillräckligt vatten, komma’att torka
ut. Men jag vill inte vara med och se, hur alla
de,> som jag lekt med i barndomen, skola dö av
brist på vatten. Därför har jag beslutat att
frivilligt fasta till döds». , , ■
Då nu kräftan berättade allt detta, som tranan
hade sagt, för de andra djuren, blevo de förstås
rysligt oroliga, och allesamman både fiskar och
sköldpaddor och kräftor begåvo sig till tranan
och frågade, om hon inte visste något sätt att rädda
dem. Och den listiga tranan svarade: »Inte långt
härifrån finns en annan sjö, som är så djup och
stor, att den aldrig torkar ut, även om torkan
skulle räcka i hundra år. Om ni nu en i sänder
vill stiga upp på min rygg, så skall jag rädda
er allesamman». Då blevo fiskarna och alla de
apdra djuren glada och kivades bara om vem
som först skulle bli buren bort till det nya hem-,
met. Men tranan tog en fisk i sänder på ryggen,
och när hon,,kommit ett litet stycke från sjön,
slängde hon dem på en klippa och åt upp dem.
På det viset levde den illmariga tranan var dag
kräsliga, tills kräftan en dag sade till henne:
»Kära faster, varför bär du bort den ena efter
den andra av mina kamrater, men låter rpig
stanna kvar? Det var ju ändå jag som först
talade med dig om hela saken. Vill du verkligen
låta mjg förgås i den här pölen? När tranan
hörde detta, tänkte hon : »Nu har jag levat så
länge på fisk, så det kan ju bli lite omväxling
att få smaka på kräftkött». Och så tog hon
kräftan på ryggen och gav sig i väg. Men då
kräftan: på avstånd redan fick se högarna av
fiskben på klippan, började hon ana öråd och
frågade: »Är det ännu långt till sjön? Kanske du
har blivit trött av att bära mig?» Men tranan,
som trodde, att kräftan var ett vatténdjur och
liksom fiskarna var alldeles värnlös på land,
bara grinade åt henne: »Vad pratar du för
nånting om en sjö? Begriper du inte, att det är på
det här viset, som jag skaffar mig mitt
livsuppehälle? Skynda dig därför och be en bön, .’för.nu
skall du åtrax dö». Men det skulle tranan aldrig
ha sagt, för i detsamma knep kräftan henne
med sina klor om den fina, vitä , halsen, och
inom ett ögonblick var det slut med henne., Men
kräftan vände tillbaka till sjön och för sina
kamrater, som undrade över hennes återkomst,
berättade hon, hur de hade henne att tacka för,
att de sluppo dela sina bröders ömkliga öde att
på en klippa bli uppätna av den illsluga tranan.
Nästa gång skola ni få höra sagan om haren
som tog död på lejonet. ; . !
’
Hur Tom Sawyer fick planket målat,
Eq amerikansk pojkhistoria av Mark Twain.
Det var den allra grannaste lördagsmorgon.
Akaciorna i trädgårdarna stodo i blom, och den
varma luften var fylld av doftet från blommorna.
Ut ur gårdsporten kom Tom Sawyer med ett
ämbar fullt av färg i ena handen och en
lång-skaftad målarborste i den gndra. Han stannade
framför planket, som gick längs gatan, och mön-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
