- Project Runeberg -  Solstrålen. Sagostundsbarnens tidning / 1907 /
2

(1906-1909)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Men huv det var, så började det lida mot
middagstiden. Solen eken allt hetare, fåglarna
drillade allt mattare och ekorrarna hade visst
gömt sig i skuggan. Endast fjärilarna fladdrade
outtröttliga bland buskar och blommor.

Pojken började-bli törstig.

Han såg sig omkring åt höger och vänster.
Träden och buskarna och gräset såg inte ut att
lida någon nöd. De stodo där så gröna och saftiga.
Men någon källa såg han inte.

Han suckade och gick vidare.

Men hur det var, så började törsten bränna
honom så, att han måtte besluta sig för att äta
upp sitt röda äpple.

Han tog upp det ur ränseln och tänkte just
hugga sina friska, vita tänder i det, då han hörde
en gällande röst bredvid sig.

Han såg åt sidan och fick se en gammal,
vithårig gumma, som satt vid vägen och pustade.

Hon måtte visst ha gått långt, för hon såg så
trött och eländig ut.

»Håhåbå,» lät hon, »snälla goa herrn, ge mig
det där granna, röda äpplet, jag tror jag dör av
törst.»

»Jag är ingen herre, utan bara en torparpojke,
men mitt röda äpple kan lilla mor inte få, för
jag är törstig själv och jag ska gå långt, långt
bort i världen. Adjö.»

Och så svängde han mössan och gick vidare.

När pojken nu hade vandrat hela dagen, kom
han sent om aftonen fram till en stor stad. Han
gick en lång stund gata upp och gata ned och
tittade och undrade på allt han såg. Han hade
ju aldrig varit i en stad förr.

En sak förvånade honom. Alla människor, som
han såg, rörde sig långsamt och stilla och
hälsade varann så stelt och högtidligt som om de
burit en fylld vattenkruka på huvudet eller en
tung sorg i hjärtat.

Till slut frågade han en gubbe, som han mötte,
varför alla sågo så sorgsna ut.

»Hå», svarte gubben, »han måtte vara långt
ifrån, som inte vet det. Här ligger ju kungens
enda dotter så sjuk att hon varken kan tala eller
svara och inte stiga upp ur sin säng. Och de vise
ha sagt, att hon aldrig blir bra, förrän hon fått
ett äpple från jättekungens trädgård på Tursebergs
topp.»

Pojken såg fundersam ut, och gick och lade
sig i en vedbod som han fann på en gård.

Men nästa morgon stod han bittida upp med
solen och gick vidare ut i världen för att söka
trädgården. Han fick vandra över hundramila
skog, över sjöarna blå och de höga bergen, men
sent en kväll stod han framför jättekungens
trädgård på Tursebergs topp.

Den var omgärdad med en järnmur, hög som
en gran i skogen, men pojken var inte dum i att

klättra, och hur han arbetade, så satt han, rätt
som det var, på murens krön. Men där fastnade
han, för det var ett förtrollat staket, och hur han
arbetade och krängde sig kunde han inte komma

Det vart en vacker natt, och pojken hade god
utsikt från muren. Inne i trädgården stodo de
stora äppelträden orörliga och trollska i sin tunga
gröna lövskrud. Äpplena lyste gula som citroner
och röda som jungfruläppar. Och månskenet vävde
en slöja av silver om färgerna och stillheten.

Och utåt. Där kunde han se väl hundra mil
bort över skogar och berg och sjöarna blå, som
lyste djupsvarta och blekgult förtrollade i
månljuset.

Men pojken var ledsen.

Hur det nu var, så fick pojken se en
underskön jungfru, som gick omkring i trädgården.
Hon kom mot det håll där pojken satt. När hon
kom rätt under honom såg hon upp.

»Vad är du för en», sade hon förvånad.

»Ack käraste lilla prinsessa», svarte pojken,
»jag har blivit fasttrollad här på staketet. Hjälp
mig loss och giv mig ett äpple från trädgården.»

»Nej tack du», skrattade flickan. »Du gav mig
inget äpple, gammal och törstig borta i skogen,
och nu får du inget av mig heller. Lika för lika.»

»Hm», sade pojken. Han var ond på sig själv
för han inte hade givit käringen äpplet, men
vem kunde också veta, att hon inte var någon

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:54:41 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/solstralen/1907/0018.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free