Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vanlig käring. Och flickan gled bort i
måndimman.
Men pojken han satt där han satt, han.
På morgonen kom jättekungen ut i sin
trädgård. Då han fick se pojken gav han honom ett
kok stryk så han blev både gul och blå, och så
körde han bort honom.
Och nu var det så långt kommet på året, så
pojken hade inget annat att göra än vända om
hem, för att träffa de sina, som överenskommet
var. Men inte var det med gläda tankar han gick
den vägen.
Den andre pojken, som gick den mellersta
vägen, hade en stor hed att vandra över. I början
trallade han och sjöng, men när han gått en
stund började hettan bli tryckande, och
matsäcken på ryggen tung. Och som han var mycket
törstig, men inte kunde se något vatten där ute
på heden, så ’tog han sitt "röda äpple för att
läska sig.
Men då fick han syn på en gammal gumma,
som satt vid en sten på vägen. De vita
hårtestarna hängde om huvudet på henne och hon
såg fasligt illa medtagen ut.
»Puh», sade hon, »har du inte en droppe
vatten att ge mig. Jag förgås av törst.»
»Vatten har jag inte», svarte pojken, »men
mor ska få hälften av mitt röda äpple, det
läskar nog.»
Och så tog han upp sin slidkniv, delade
äpplet i två delar, och gav gumman den ena.
Sen gick han vidare.
Den här vägen ledde till samma stad, som
den, där den äldste gått, men den var längre,
och’ det dröjde tre dagar, innan han kom fram.
Han fick också veta om prinsessans sjukdom och
det enda botemedel som gavs, och han gav sig
också i väg för att att söka jättekungens
trädgård på Tursebergs topp.
Han vandrade över hundramila skog, över
sjöarna blå och de höga bergen, och sent en
aftonstund stod han framför äppelgårdens mur.
Han började klättra uppför, men när han
kommit till krönet fastnade han liksom alla
andra; som försökt kliva över.
Han satt där en god stund inpå natten och
tänkte sorgsna tankar. Men när månen gått upp
fick han se den vackra flickan inne bland
äppelträden.
»Åh kära lilla vackra flicka», sade han, »hjälp
mig ner om du kan.» Flickan gick fram till
muren och såg upp på honom.
»Åh, nej men, är det du?» sade hon.
»Känner du igen mig?» »Nej, det gör jag visst inte»,
försäkrade pojken »men du kan väl hjälpa mig
ändå.»
»Joo du, jag är den gamla gumman på heden,
som du gav ditt halva äpple. Till tack skall jag
hjälpa ner dig och ge dig ett halvt äpple från
de undergörande träden.»
»Tack skall du ha», sade pojken, »men nog
kan du väl ge mig ett helt, när du har så många.»
»Nej», svarte flickan allvarligt och runkade
på huvudet, »vi troll kunna inte göra er
människor tjänster, bara betala, vad vi äro skyldiga,
men det göra vi alltid ordentligt.»
Och så tog hon ett äpple från ett av träden
och skar itu det och gav pojken den ena halvan.
Pojken kom loss och tågade tillbaka till kungens
stad med sin skatt.
När han kom fram dit, gick han upp till
slottet och talte om, att han hade med sig ett halvt
äpple från den underbara trädgården. Och han
blev insläppt i sjukrummet, där prinsessan låg.
Hon låg i en stor himmelsäng, orörlig och vit
som- sina snövita lakan.
När hon nu ätit upp pojkens halva äpple,
återvände färgen till hennes kinder, och hon
kände igen den gamle kungen, som stod vid sidan
av bädden, och hon kunde svara, när man talade
till henne. Men hon kunde inte röra sig från sin
bädd.
Det var för hon bara fått ett halvt äpple.
Den gamle kungen tackade pojken och sade:
»Jag har lovat prinsessan och halva riket åt den,
som gör prinsessan frisk. Du har inte lyckats
alldeles, men jag är dig mycken tack skyldig
för vad du gjort, och du skall sannerligen ej bli
obelönad.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
