Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
så, kunde denna flytande kärna inte hålla sig
kvar i samma tillstånd vidare, utan så stelnade
den på ytan. Jorden bestod då av ytterst ett
stort dimhölje, detsamma som vi nu kalla för
atmosfären eller luftkretsen, och så därinnanför
ett skal av fasta beståndsdelar, vilka så i sin
tur allra innerst gömde den glödande, flytande
massan.
Den atmosfär, som då omgav jorden, var
sammansatt av många fler ämnen än den är nu.
Detta berodde påsatt det var så varmt att
många ämnen inte kunde vara annat än i
gasformigt tillstånd, som dimmor alltså. Framför allt
fanns där i atmosfären allt det vattnet, som nu
finns som hav och floder och källor på. jorden.
Men när jorden nu blev allt svalare och svalare,
så kunde dessa ofantliga mädgder av
vattenånga inte längre bli kvar uppe i luften, utan så
började det rägna. Och det rägnade länge och
länge år ut och år in — och det är ju klart
att jorden utav allt detta rägnet skulle bli
mycket svalare. Den fasta skorpan växte också och
blev allt tjockare.
Men nu så kommer vi till en annan
omständighet. När man värmer upp en metallkula, så
vidgar den ut sig en smula, får den sedan kallna
så krymper den hop igen. Alltså, uppvärmning
gör kroppen större, avkylning gör den mindre.
Så var det också med jorden. Man kan betrakta
jorden som en sådan metallkula, som håller
på att svalna av. Följaktligen har jorden krympt
ihop och gör det fortfarande.
Vad blir då månne följden av att jorden så
här krymper ihop? Jo, det är bildandet av höjder
och dalar på jorden. Ni får strax höra på vad.
sätt.
Då den stelnade jordskorpan blivit kall —
— så var den kall och så drog den sig inte
samman mer. Men innanför var den varma flytande
massan, och den drog sig samman fortfarande.
Det blir då till sist ett mellanrum mellan dessa
båda delarna av jorden. Men så kunde det inte
vara i längden. De tunga fasta massorna
pres-sade på tomrummen därunder, och till sist
störtade de in. Men i och med att detta skedde, så
veckade jordskorpan sig, på många ställen brast
den riktigt och söriderslets, och de olika delarna
pressades mot varandra, så att det blev stor
oreda och villervalla. Somliga ställen hade
genom hoppressning blivit höga, andra hade
sjunkit och bildat stora fördjupningar. De höga
ställena blevo det man nu kallar berg, bergskedjor,
högslätter, men fördjupningarna blevo till slätter
och dalar. Så gick det till.
Jag berättade nyss, att det kom en tid i
jordens utveckling, då vattenångorna i atmosfären
inte höllo sig längre kvar där uppe, utan föllo
ner på jorden som rägn. Det rägnet varade långa
perioder, och det är ju naturligt att det skulle
samla sig mycket vatten på jorden under den
tiden. Dessa vattenmassor flöto tillhopä i de allra
djupaste fördjupningarna och så uppstodo de
stora världshaven.
Nu såg ju jordytan rätt skaplig ut: den hade
både berg och dal och hav. Men ni får
ändå inte tro, att den såg likadan ut som den
gör nu. Allting förändras på jordytan, hur
långsamt det än går. Vad som förut har varit hav,
det är nu land, och ofta har havet flera gånger
betäckt ett och samma område, så att det
översvämmat ett land, som det senare åter lämnat,
för att så efter många, många års förlopp
svämma över det igen o. s. v.
Ni undrar kanske hur man kan veta allt detta?
Jo, det vet man av många grunder. Till
exempel av denna.’ Om man inne på landbacken
påträffar hela, fast i marken stående klyftor av
sandsten (en sten, som bildats äv sandmassorna
på havsbottnen), så vet man, att här varit hav
förr i tiden. Och så finns det också stenar som
innehålla räster av djur eller växter, s. k./o’?-’
steningar. Om dessa försteningar ärö av djur
som leva tl ex. på djupt hav, så kan man
därav draga den slutsatsen, att på det stället, där
dessa försteningar påträffats, en. gång också har
varit ett djupt hav.
Liksom nu själva jordytan småningom
förändrats under tidernas lopp, så har också de
växter och djur, som levat där, varit av mycket
skiftande natur och utseende.
Allt liv på jorden är underkastat utvecklingens
lag. Det är inte bara den enskilde som växer,
utan hela släktet växer, förvärvar sig nya
egenskaper, och förändrar utseende och
levnadsvillkor allt efter behov. De första djuren voro
obetydliga små försvarslösa kryp, som levde på
bottnen av de äldsta tidernas ljumma hav. Men
de växte till. Tiderna gingo. Många berg hade
veckat sig, pressats opp, många dalar och
slätter hade bildats, solen hade lyst i många,
många tusen år, och så utvecklade livet sig.
Det kom en tid dä nästan allt land på jorden
var betäckt av en enda stor urskog. Det var
träd som liknade våra ormbunkar men de voro
stora som palmer. Den tiden kallas för
stenkoistiden, därför att största delen av all den
stenkol, vi använda, kommer från de lager, som
bildades då dessa urtidens skogar multnade ned
och förvandlades till kol.
Under tiden strax efter- stenkolsperioden var
det som de första ödlorna kommo till jorden.
Och långa, långa tider igenom voro de de
förnämsta djuren både vad storlek och styrka
beträffar. Jag önskade att jag hade kunnat visa er
några bilder av de vidundren som då levde här.
Men ha ni någon gång riktigt föreställt er en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
