Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
drake, sådan som han beskrives i sagorna, så
var han säkerligen inte mycket olik dessa nu
utdöda jättedjur. Det fanns ödlor med långa
svanhalsar och bastanta labbar, som de använde,
när de simmade, och det fanns andra med stora
taggar på ryggen och stjärt likå lång som själva
kroppen. Inget nu levande djur kan jämföras
med dessa i storlek. En sådan ödla hade gott
och väl kunnat stå med bakbenen på gatan och
äta från taket av ett femvåningshus — men
lyckligtvis finns det inga sådana odjur nu för
tiden.
Rätt snart kom det också fåglar. Den äldsta
fågeln man känner till hade vingar som liknade
flädermusvingar och riktiga tänder i näbbet.
Underligt hade det varit att få se en så stor
flädermus fladdra mellan träden ! Så stor som de
andra jättedjuren var han förstås inte, ungefär
väl som en hök eller en örn.
Så har livet så småningom utvecklat sig på
jorden. Många djursläkten ha utdött, andra ha
kommit i stället. Och på samma sätt är det med
växterna. Allt mindre otympliga varelser ha
kommit, de bästa, finaste egenskaperna ha trätt
fram och blivit de förhärskande. Mänskan är
den finast utvecklade av de varelser som levat
på denna vår vackra jord.
A. N.
Historien om grisen och kråkorna,
Av Gustav av Geijerstam.
et var en gång en
fattig torpare och
hans hustru, som
bodde i en liten
stuga långt borta
i skogen, dit aldrig
någon människa
kom. De voro så
fattiga, de båda
gamla, så de
måste gå bort i
bygden för. att , få arbete, så att de kunde
skaffa sig kläder och mat. Och bara om
söndagarna fingo de vara hemma.
Det enda, de hade var en gris, som var så
liten, att han nyss slutat få mat af sin
mamma. Och den grisen bar gubben hem en
lördagskväll i en säck och släppte honom i grishuset.
Aldrig hade den lilla grisen varit borta från
sin mamma förr, och när nu gubben och
gumman voro ute på arbete, då satt den lilla grisen
alldeles ensam och hörde den stora skogen susa
omkring sig. Ett litet hus hade han att bo i,
och utanför fanns en liten fyrkant med gärdes-,
gård omkring. Där skulle han springa och leka,
när det inte rägnade, och där hade han sin ho
med allt möjligt rart och sin bytta med vatten.
Men när då den lilla grisen kände, att han
var ensam, då blev han så rädd, så han visste
sig ingen råd. »Nöff, nöffl» sa’ han för sig själv.
Och bara det knäppte i gärdesgården, blev
han så förskräckt, att han genast måste springa
in i det lilla grishusét och gömma sig.
3
En morgon, när den lilla grisen vaknade och
skulle gå ut för att äta sin goda mat, som
gumman hade satt fram åt honom, Så fick han syn
på något nytt, som han aldrig hade sett förr.
Två stora, otäcka fåglar med långa vingar^och
svarta näbbar sutto mitt i den lilla grisens mat
och gapade åt honom.
»Nöff, nöff», sade den lilla grisen. Ty han
visste, att det var hans mat, som han hade rätt
att äta ensam, och han tänkte, att han på så
sätt skulle kunna skrämma bort de otäcka
fåglarna.
Men de otäcka fåglarna brydde sig inte ett
tecken om den lilla grisen.
»Kr-a-k, kr-a-k», skreko de och flaxade med
vingarna. »Vi äro kråkor och vi äro starkare än
du. Vi vilja ha din mat.»
»Nöff, nöff», sade den lilla grisen igen.
Han ville beskedligt be dem gå sin väg. För
han var så hungrig.
Men då flaxade de otäcka fåglarna med
vingarna och spetade upp näbbarna.
»Krak, krak», skreko de. »Tittar du hit, så
hacka vi ut ögonen på dig.»
Då blev den lilla grisen så rädd, så att han
sprang in i sitt lilla grishus igen, och dit tordes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
