Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
inte de otäcka kråkorna komma efter. Där satt
•han och såg på, hur kråkorna åto upp all hans
goda mat, och han fick gå hungrig ända till
.kvällen.
När gumman då kom hem och fick se att all
maten var slut, satte hon fram mer. Men så fort
hon g< bort igen, voro kråkorna framme och
ropade:
»Krak, krak. Tittar du hit, så riva vi ögonen
ur dig.»
Den lilla grisen fick gå där och svälta. Så
fort gumman kom med mat, så sade han:
»Nöff, nöff!»
För han ville skvallra på kråkorna. Men
gumman förstod inte, vad den lilla grisen sa’, och
det var ett så stort elände alltihop. Den lilla
grisen fick så mycket mat, så det kunde ha
räckt för fyra, och alltid var hans ho tom.
Men magrare och magrare blev han .ändå, och
varken gubben eller gumman visste sig någon
råd med honom.
»Jag begriper inte det här», tyckte gumman.
»Den lilla grisen äter som förr, men ändå är
han lika mager. Det måtte vara någon konstig
sjuka han har.»
När så söndagen kom, så föresatte sig
gumman riktigt, att hon skulle ta’ reda på hur det
var fatt. När hon då hade gett grisen hans mat,
smög hon sig bakom knuten och satt där på lur.
Då kommo kråkorna, som de brukade, flaxade
med ’vingarna och skrämde den lilla grisen.
»Krak, krak», skreko de. »Vi vilja ha din
mat. Titta inte hit, för då hacka vi ögonen ur
dig.»
Och så skrämde de in den lilla grisen igen
och började plocka i sig hans goda mat, som de
brukade.
Men då sprang gumman, så mycket hon
orkade, in i stugan och ropade på gubben.
»Kom ut far!» ropade hon. »Kråkorria äta
upp lilla Nasses mat.
Gubben högg bössan från väggen och sprang
ut, det fortaste han kunde. Och när han fick se
kråkorna, lade han bössan till ögat och sköt.
Paff! Paffl lät det. Och så lågo kråkorna där
och voro döda.
Då tog gubben de båda döda kråkorna och
hängde upp dem bägge två, en på hvar sida
om grisgården, där hängde de och slängde. Och
sedan vågade sig aldrig mer någon kråka fram.
För då visste de, hur det gick för den, som åt
upp maten för grisen.
Nu var det den lilla grisen, som var glad.
Hela dagen sprang han omkring ute i
solskenet, och han åt och blev mätt och fet, så att
det sken om honom. Om det nu kom en kråka
flygande, då sade den lilla grisen bara:
»Nöff, nöff!»
Och den gången var det kråkan, som blev
rädd, för när hon såg de andra döda kråkorna,
som hängde där och slängde, så trodde hon, att
grisen var farlig, och att det var han, som
hade gjort så, att de andra kråkorna dogo.
Och sedan den tiden var grisen aldrig rädd
eller ledsen. Den var så glad och så morsk, så
han slog knorr på svansen.
(Med förf:s tillåtelse ur »Snöflingan» 1903.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
