Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hade förstås ridit förbi honom flera gånger, men
inte kunde de tro det var’ han, som red där så
stolt och präktig och som var så glad till mods.
Kungen var ond och bannade sina riddare, som
inte bättre hade fullgjort sitt uppdrag. Men
prinsessan förblev lika sorgsen och dyster, och
ingen kunde trösta henne. Det blev en allmän
förstämning på slottet och i hela landet. Så gick
den ena veckan efter den andra. Men en dag
hördes det ett förskräckligt larm ute på
slottsgården. Alla sprungo dit och skulle se, vad som
stod på, men kungen hann inte ens titta ut
genom fönstret, förrän två av hans riddare kommo
in med en lustig sälle mellan sig. De hade
bundit hans händer på ryggen, men han såg likväl
så strålande glad ut som om han aldrig varit
med om något så roligt. Han bugade sig djupt
för kungen, gjorde ställning och avvaktade så
sitt öde. Den äldste av riddarna trädde nu
fram och sade; »Ers majestät, nu ha vi äntligen
fått tag i ’olycksfågeln’, men under tiden måste
han ha ömsat skinn, för inte passar er
beskrivning in på den här lustige kurren. Vi skulle väl
aldrig kunnat tro det var han, om han inte själv
hade talat om hela sin historia, när vi voro
tillsamman på ett värdshus. När vi så fångat
honom och bundit hans händer bara skrattade han
åt oss. Och då vi satt upp honom på hästen och
jagade honom hit, bara grälade han och skällde
på oss för att vi redo så sakta. Som om han
inte hade ro på sig, förrän han blev halshuggeni
Ers majestät, jag skulle snarare tro han är den
gladaste mänska, som finns i världen.» När
kungen hade hört det, trädde han fram till
»olycksfågeln» och sade: »Du är alltså den, som
har varit nog fräck att låta kyssa dig av
prinsessan?» »Ja, herr kung, och sedan dess har jag
blivit den lyckligaste mänska som finns.»
»Kasta honom i fängelse», sade kungen med barsk
röst, »i morgon skall han halshuggas».
Så förde riddarna bort »olycksfågeln» och
kastade honom i fängelse. Men kungen gick fram
och tillbaka i sitt rum med långa steg och såg
fundersam ut. »Det här är en kinkig affär»,
sade han för sig själv. »Nu har jag honom i
mitt våld och halshuggas skall han, men jag
undrar om min ’lyckoprinsessa’ blir gladare för
det.» Slutligen kallade kungen samman sitt
hemliga råd, och den äldste och visaste i laget sade
efter lång besinning följande: »Jag vet nu inte
om det hjälper, men man kan ju alltid försöka.
Att ’olycksfågeln’ förr var dyster, men nu är
glad, det är säkert. Likaså att prinsessan förr
var glad, men nu är sorgsen. Att kyssen är
orsaken, är åtminstone mycket troligt. Jag anser
därför, att ’olycksfågeln’ bör ge prinsessan igen
den kyss hon gav honom. Ers majestät, detta är
mitt aller underdånigaste råd.» »Men det är ju
en rön omöjlighet», svarade kungen förargad, »och
det strider ju alldeles mot landets sed.»
Råds-herm svarade; »Ers majestät måste emellertid
betrakta hela saken som en statsangelägenhet,
så går det nog, och ingen kan ha någonting att
invända mot det.» Kungen tänkte på saken en
stund, så sade han: »Gottl Låt oss då försökal
Kalla hit alla grevar och riddare och för fången
in igenl» Därpå gick kungen själv och kallade
på prinsessan; så satte han sig på sin tron och
lät hela hovet stå i en,krets runt omkring. Det
var idel fina herrar med guldstickade kläder och
sidenSkärp. Så fördes då »olycksfågeln» åter in,
och kungen sade till honom: »I morgon skall du
halshuggas, men dessförinnan skall du inför alla
dessa ädla herrar giva prinsessan igen den kyss,
som hon så tanklöst gav dig I» »Är det inte
något annat ni begär, herr konung, så skall jag
göra det hjärtligt. gärna, och om möjligt skall
jag väl då bli ännu gladare äp jag nu är!»
»Det få vi först se», avbröt honom kungen barskt,
»kanske du ändå tagit fel den här gången.» Så
steg »olycksfågeln» fram, omfamnade prinsessan
och gav henne en kyss. Hon tog honom då i
hand, såg på honom vänligt med sina stora blåa
ögon, och båda blevo stående framför tronen.
»Är du nu glad igen, min kära dotter?» frågade
kungen. »Ja, men inte har jag blivit riktigt
glad», svarade hon. »Nej, jag ser det», sade
kungen med en suck, »och inte har han heller blivit
sorgsen igen, söm han skulle bli, om det hade
varit rätt. Han står ju ännu och ler och ser så
oförskämt glad ut. Vad skall man nu göra då?»
Då slog prinsessan ned sina ögon och sade sakta;
»Jag vet det, far, men jag vill bara viska det i
ditt öra, inte vill jag säga det här inför hela
hovet.» Då gick kungen med prinsessan in i ett
annat rum, och när de kommo tillbaka trädde
han fram till »olycksfågeln», tog hans hand och
lade den i prinsessans. Därpå vändé han sig till
de församlade herrarna och sade: »Det står inte
till att .ändra; det måste väl vara så; detta är
min käre son, som skall bli kung när jag en
gång dör.»
Och »olycksfågeln» blev prins och sedermera
kung. Han bodde i det gyllene slottet och gav
prinsessan så många kyssar, att hon blev ännu
myöket gladare än förr. Och »lyckoprinsesSan»
gav honom de vackraste namn hon kunde hitta
på; för var dag ett nytt. Men någon gång, då
hon var riktigt, riktigt glad, sade hon till
honom: »Kommer du ännu ihåg vad du hette
förr?» och då skrattade hon så att hon höll på
att dö. Men han höll sin hand för hennes mun
och sade: »Tyst med dig! Vad skulle folket
tänka, om det hörde det! Då skulle jag ju för-,
lora all respekt 1»
• Oobså.var den sagan slut. ,
Malmö, Tryckeri-A,-B. Framtiden, 1907.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
