Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Till och med sipporna, som lågo nere i jorden
och väntade på att Jungfru Vår skulle komma
igen, som hon hade lovat, kunde märka hans
andedräkt och ryste ända ned i rötterna.
»O, så kallt det är!» sade de till varandra?
Hur ska’ vi kunna härda ut hela vintern. Vi dö
bestämt, innan den är slut.»
»Nu har min tid kommit», sade Vintern. »Nu
behöver jag inte längre smyga omkring som en
tjuv om natten. Från och med i morgon skall
jag se alla människor rakt in i ansiktet och
bita dem i näsan, så att de få tårar i ögonen.»
Om natten släppte han Stormen lös.
»Låt mig se, att du gör rent hus», sade han.
Och Stormen lydde order. Tjutande for den
genom skogen och ruskade i grenarna, så att de
knakade och brakade. Den, som det var något
mur-ket i, han föll ner, och de, som höllo sig kvar,
måste vrida sig och böja sig åt alla sidor.
»Bort med grannlåten!» tjöt Stormen och rev
av bladen. »Nu är det inte tid att pynta sig.
Snart kommer där snö på grenarna, — det blir
en annan historia.»
Alla bladen föllö förskräckta ner på marken,
men Stormen lät dem inte vara i fred. Han tog
dem om livet och valsade med dem ut över
marken, högt upp i luften och in i skogen igen,
sopade ihop dem i stora högar och strödde dem
åter ut åt alla sidor — alldeles som det föll
honom in.
Först fram på morgonkvisten blev Stormen
trött, och så lade han sig.
»Nu få ni vara i fred för denna gången»,
sade han. »Nu lägger jag mig, tills vi ska’ hålla
den stora vårstädningen. Då kan vi ta’ oss en
svängom igen, om det blir något kvar av er till
dess.»
Och så gingo bladen till vila och lade sig som
ett tjockt täcke över hela jorden.
De små vitsipporna där nere tyckte, att det
blev så skönt och lugnt.
»Månne Jungfru Vår redan kan vara här?»
frågade de hvarandra.
»Jag har inte mina knoppar färdiga!» ropade
en av dom. ’
»Inte jag heller! Inte jag heller!» skreko alla
de andra i munnen på varandra.
Men en av dem tog mod till sig och kikade
upp över jordytan.
»God morgon I» ropade de vissna boklöven.
»Det är litet för tidigt, fröken lilla — bara ni
inte förkyler er».
»Är det inte Jungfru Vår?» frågade sippan.
»Inte precis?» svarade boklöven. »Det är de
gröna boklöven, som ni voro så onda på i
somras. Nu har det gröna gått ur oss, så nu se vi
inte mycket ut för världen. Vi har njutit vår
Ungdom och dansat ut, ska’ jag säga er. Och
nu ligga vi här och skydda alla små blommor
där nere i jorden mot den kalla vintern.»
»Och under tiden står jag och fryser om mina
bara grenar», sade boken buttert.
Nere i jorden talade sipporna med varandra
om detta och tyckte, att det var riktigt rart och
präktigt.
»De snälla bokelöven!» sade de.
»Se nu till, att ni kommer ihåg det nästa
sommar, när jag slår ut», sade boken.
»Det ska vi! Det ska vi!» viskade sipporna.
För se, sådant lovar man nog, men man
håller det inte.
Olycksfågeln och lyckoprinsessan.
n.
Men »lyckoprinsessan» blev helt annorlunda
till mods, sedan hon givit »olycksfågeln» den
där kyssen. Då hennes lekkamrater funno henne,
satt hon på en bänk och grät. De blevo helt
förskräckta1 och då de inte kunde trösta henne,
sprungo de till kungen och talade om hur
sorgsen »lyckoprinsessan» var. När kungen hörde det,
blev han alldeles blek och han sprang genast
ned i trädgården, där han fick se prinsessan
sitta och gråta. Förgäves sökte han lugna henne
med löften om allt skönt och härligt i hans rike,
och inte heller kunde han förmå henne att svara
på vad det var, som gjort henne så sorgsen.
Men när kungen frågade och frågade, måste hon
slutligen tala om, hur »olycksfågeln» kommit och
hur hon kysst honom, för att han inte skulle
se så dyster ut. Men när hon talade om det blev
kungen ond, slog händerna för pannan och
ropade: »En alldeles främmande människa, som
kommer och springer hit in! Kanske en simpel
hantverkspojke! Med trasiga kläder och till på
köpet utan mössa!» »Men jag tyckte det var så
synd om honom», svarade prinBessan. »Jo, det
är just ett fint skäl för en prinsessa att kyssa
förste bäste slusk! Och så hette han
’olycksfågeln’. Det är ju oerhört. Men jag skall nog få
tag i honom och så skall han halshuggas; det
är ju allra lindrigaste straff han kan få.» Nu
befallde kungen alla sina riddare att ströva
omkring i hela landet och söka efter »olycksfågeln».
Han talade om för dem hur den stackars karlen
såg ut efter prinsessans beskrivning. Och så redo
de ut mot norr och söder och öster och väster,
men de flesta kommo efter en tid tillbaka utan
att ha sett någon »olycksfågel». Många av dem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
