Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dem och fasthålla åtminstone en, svävade de
redan långt borta, så att jag intet fick av dem
utom tillåtelsen att titta efter dem.
Jag stod där helt förvånad och som en
bildstod, med händerna ännu höjda, och tittade på
mitt pekfiDger, som vore där ännu något att se.
Och i detsamma fick jag verkligen ytterst på
toppen se den allra sötaste lilla flicka dansa
omkring, mindre än de andra, men lika vacker
och lika glad. Och eftersom hon ej som de
andra flög bort, utan stannade kvar och dansande
hoppade än till
det ena, än till
det andra
fingret, såg jag en
god stund
förvånad på
henne. Men som
hon behagade
mig så
mycket, hade jag
för avsikt att
fånga henne.
Men i samma
ögonblick fick
jag ett
våldsamt slag i
huvudet, så att
jag bedövad
föll till golvet
och icke
vaknade ur denna
bedövning förr
än det var tid
att kläda på
mig och gå i
kyrkan.
Under
gudstjänsten återupprepades synen för mig
ofta nog, och
senare vid
farfars bord, där
jag åt middag.
Efter
middagen ville jag
besöka några vänner, såväl för att visa mig för
dem i mina nya kläder, med hatten under armen
oöh värjan vid sidan, som ock för att återgälda
ett besök, som jag var skyldig dem. Jag fann
ingen hemma, och då jag hörde att de gått ut
i trädgården följde jag efter dem och trodde mig
få en glad afton. Min väg förde mig bort mot
ringmuren, som löpte runt trädgården, och jag
kom till det ställe, som ej med orätt bär
namnet »dåliga muren», ty det lär ej vara så rätt
beställt där med andar och spöken. Jag gick
blott långsamt och tänkte på mina tre gudinnor,
men isynnerhet på den lilla nymfen och höll
mången gång mitt finger i höjden, i hopp, att
hon skulle vara vänlig nog, att åter vilja börja
en dans på den. Med dessa tankar i sinnet
fann jag mig plötsligt stående framför en liten
port i muren, som jag aldrig kunde påminna
mig ha sett förut. Den var helt liten, men
båg-valven skulle kunnat släppa genom den största
karl. Bågar och väggar voro prydligt utsirade
med bildhuggeriarbeten och mejslingar i sten, och
dörren själv
drog särskild [-uppmärksamhet-]
{+uppmärksam-
het+} till sig.
Brunt,
urgammalt trä, blott
föga utsirat,
var beslaget
med breda,
såväl över ytan
liggande, söm
insänkta band
av metall, vars
lövverk, i
vilket levande
fåglar sutto,
jag ej nog
kunde
beundra. Märkvärdigast syntes
mig dock, att
intet
nyckelhål var att se,
ingen klink»,
ingen
dörrklapp och jag
antog för den
skull, att
porten öppnades
från andra
sidan. Jag hade
icke misstagit
[mig, ty då jag
l trädde
närmare för att
känna påutsmyck-ningarnä, gled dörren upp bakåt och jag såg
framför mig en man, som redan i dräkten hade
något egendomligt över sig. Ett ärevördigt skägg,
sträckte sig ned åt bröstet, och jag var nästan
hågad att taga honom för en jude. Men, som
han gissat mina tankar, gjorde han i detsamma
det heliga korsets tecken, varigenom han
tillkännagav för mig, att han var katolsk kristen.
»Unge herre, hur kommer Ni hit, och vad gör
Ni här», sade han med vänlig röst.
»Jag beundrar», svarade jag, »denna ports ut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
