Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tycker och vet nog själv vad som är bäst», sade
gumman, och så gingo de till vila. Bäst det var
om natten vart det ett prasslande och rasslande
i rågåkrarna. »Jag tror det likar sig till blåst,
så jag får allt ge mig ut underst bittida i
morgon», sade gubben och vände sig åt väggen.
»Ja jag tror så med jag», sade gumman, och så
somnade gubben. Men hon låg vaken och lyddes.
»Klipp och gör band, klipp och gör band»,
viskades därute, och det klippte så tätt, så tätt,
så tätt. Gubben hörde ej något, för han sov
som en stock, men en kan veta att han blev
något storögd, när han kom ut på ottan för att
slipa skärlien och såg hela rågfältet avmejat och
säden uppsatt. Nu måtte mor fram med
sanningen, men far tog det lugnare än hon vänfat.
»Vi ska låta vara med skriftningen* i år när
vi lämna säden till prästen», sade han, »och så
kan det vara kvitt om kvitt.»
4. Jätten vid Skåle.
Närike, Rumla härad.
I Jättaberget vid Skåle i Halsbergs socken
finnes en håla, Jättahålan, och långt in. i den
hålan är en järnport. För den portan sitter ett
stort lås, mén nyckeln är ur, och det lär nog
icke finnas någon dyrk i hela världen, som tager
upp det. Inte är det lätt att komma dit heller,
ty utanför porten ligger en drake, och den
draken är en av de värsta drakar, som kunna finnas,,
för han väser rent oförnuftigt och sprutar
eldetter, och det ur tre käftar ändå. Det har nog
funnits folk, som varit så förvetna att de krupit
in i hålan, men när de fått se draken, ha de
varit glada att få vända om igen. Innanför
pör-ten finnas stora skatter, men jätten sitter själv
på kistlocket och har sitt guldsvärd liggande på
knäna. Nu sover han förstås — han som andra
jättar i bergen, och kommer nog ej att väckas
förr än på världens sista tid, då allt otyg, som
nu är bundet, slipper löst. Men rätt som han
sover, så snarkar han, och det så, att det rungar
i marken och grånar i berget, sådana tag tar
han. Vad jätten heter vet man också, Han heter
Skalle, ty det fick en sjöman höra på en sjöresa
långt bort i världen, och han var ändå barnfödd
i Halsberg, den sjömannen.. Långt, långt ute i
havet hade han kommit till en ö och där
träffade han en, enögd jätte, som sporde honom var
han var hemma. Han var från Närike svarade
sjömannen och såg jätten stinnt i synen, ty han
var just icke så värst buskablyg utav sig.
»Kunde mest tro det», sade jätten, »ty du ser
inte baxen ut.» — »Men då har du kanske hört
talas öm bror min, Skalle, som sitter och sover
i Jättaberget vid Skåle?» — Ja det var likt till
det, honom hade han nog hört omtalas, ty han
var själv Halsbergsbo, sade han, men sett honom,
det hade han då inte. »Nä-nej men», svarade
jätten. »Det kan jag väl veta, ty när Kumla
kyrka bygdes kunde jag ej lida pinglorna utan
gav mig därifrån, och när Skalle, bror min,
inte ville göra sällskap så läste jag in honom i
berget med alla hans skatter, och kastade nyckeln
i -Tisarån. Och den lär’nog icke vara född än,
som skall finna honom, ty det skall först ske
på världens sista tid», sade han.
5. Knall och Tore.
Småland. Västbo härad.
Förr i världen var det ej så gott om folk
som nu för tiden, men de som funnos voro så
mycket starkaré och styvare. Med lag och rätt
var det ej heller så noga, och led någon orätt
sprang, han ej till länsmannen och tog ut
stämning, utan gick raka vägen till sin vedersakare.
Kunde han slå ihjäl honom, så hade han rätt;
men vart han själv ihjäl slagen, så hade han
orätt. Detta var väl ej alldeles så som det bort
vara, men det var så ändå, och var och en fick
ställa sig därefter. På den tiden bodde i Önnebo
en, som het Tore, och hans närmaste granne
het Knall och bodde i Knallsbo. Knall tyckte
att hans ägor voro för små och Tores för stora,
men det tyckte ej Tore; och så tvistade de om
rågången. Då funnos inga »jordajänkare» att
vända sig till och därföre skulle de göra upp
den saken i godo. Tore bjöd Knall hem till sig
och gjorde ett stort gille och vordo de väl
för-likta om allt, men inte om rågången. Då var ej
an nåt råd än att pröva vem som hade bästa
rätten. Knall var starkast och slog ihjäl Tore,
och så kunde han lägga rågången huru han
ville. Men Tore hade en hustru som het Tora.
Henne slog Knall i hjäl med detsamma, Det
var så gott de följdes åt, sade han, och så tog
han hela gården.
6. Djurklon.
* När bönderna förr lämnade prästen sin skattionde,
brukades icke sällan att först slå den mot logbalken
för att få de stridaste kornen i behåll, detta kallades att
skrifta säden, _________
Malmfi, Tryckeri-A.-B. Framliden, 1907.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
