Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Solstrålen
som om hon väntat främmande, och
storfrämmande fick hon också, när det led inemot
midnatt och det så, att hela stugan vart full. Slikt
folk hade bonden aldrig sett i sin stuga förr, ty
det var idel troll och skogsnuor, framtill väna
och fagra som de skönaste jungfrur, men
urhål-kade i ryggen såsom baktråg, att hans piga var
av samma släkte såg han nu tydligt. Med
famnen full av allahanda matvaror tog hon emol
sina gäster, och nu blev ett lustigt kalas. Alla
trollen avlyftade sina huvuden och satte dem på
fyrstenen och. så stoppade de limpa efter limpa
och den ena skinkan och »smala-låret» (fårlåret)
efter det andra ner i buken tills det ej fanns
en bit kvar.
Nu kunde bonden, så rädd han än var icke slyra
sig längre. Han ut ur ugnen och får fatt i en
kvast för att köra ut sitt objudna främmande.
Men vid första slag fastnar kvasten i pigans
ihåliga rygg. Kvasten ville ej släppa tag, bonden
kan ej släppa kvasten och så bär det ur stugan,
skogsnuan före och bonden efter genom skog
och mark, över berg och dal. Han syntes ej
mera till och hemmanet stod länge öde. Men i
mörka och ruskiga höst- och vinternätter får
man stundom höra ett stönande: »ho-hol ho-hol
hooooohol» ljuda genom skogen. Det är bonden,
som allt jämt springer efter skogsnuan.
2. Erik Räf.
Smdidnd, Yästbo härad.
På Mogårds skog i Femsjö socken finnes en
remna i berget, som kallas Erik Räfs stuga och
för ett eller annat hundrade år sedan bodde där
också en, som het Erik Räf, men vad han
egentligen var för en är ej gott att säga. Inte var
han som annat folk, det var han då inte, men något
riktigt troll var han ej heller, fast han nog
kunde trolla. Aldrig gjorde han dock något illa
utan levde i god sämja med bygdefolket, gick
gärna på deras gästabud och åt och drack, ja
väl för sju. Men så visste han att göra skäl för
väl-fägnaden också när det gällde på, och var det
någon, som trängde om ett karlatag, så var det
bara att sända bud på Erik Räf, och när han
tog i, så vart det ett tag, som gjorde åt, det
kunde man vara viss på. Så hände sig en gång
att bönderna i Mjälaryd och Nissaryd kommit
överens att stänga i sär den stora mossen, som
ligger emellan dessa hemman, men det var ett
styvt och besvärligt arbete, så det var nog bäst
att skicka bud på Erik Räf, tyckte de. De gjorde
så, och han kom även. Men göra någonting
fastande, det kunde han icke, sade han, och så
bad han om en smörgås. Men det var ej lönt
att komma med några smulor, när han begärde
mat, utan den största limpa som fanns måste
fram och tre marker smör därovanpå. När han
fick den smörgåsen skrattade han, och så bar
det utav längs efter egoskillnaden, Då han kom
tillbaka sade han att nu var rågången stängd,
men hade smörgåsan varit större, hade det
blivit bättre. Ingen kunde se någon gärdesgård
och någon gärdesgård fanns där ej heller, men
så långt smörgåsen räckte har aldrig något
stängsel behöfts, ty aldrig har något kreatur
där gått över rågången.
3. Trollen i Himmelsberget.
Västergötland, Qäsene härad,
Himmelsberget och Wagleberget ligga på var
sin sida om Nossan och både hava länge
be-botts av troll. Nu höras de icke mera till, men
förr var det annorlunda. Då gingo trollhustrurna
ofta ut i grannskapet och lånade än ett än ett annat
av folket i gårdarne, som gärna lemnade dem
vad de begärde, ty de gåvo alltid dubbelt igen,
så hederliga voro de. En god avel hade de
också, och deras boskap var med den bästa, som
kunde finnas. Avundsamma om sitt voro de ej
heller, utan unnade gärna grannfolket att få gott
därav. Ville en bonde ha sig en kalv av deras
boskaps stam, så var det en ganska lätt sak.
Han behövde blott sätta en brödkaka på vardera
hornet på kon, föra henne sent om kvällen till
berget och där binda henne med ett hårrep vid
ett träd, och han kunde vara viss på att få en
kalv, vars make ej kunde köpas på någon
herregård i hela Västgötalandet Med folket i
Frö-bergstorpet levde trollen i god grannsämja, och
där lånade de vanligtvis vad de behövde. Så
hände sig en sommarafton, då rågen var mogen,
att tröllmora i Himmelsberget kom över till
mor i torpet för att låna dricka. — »Jag Ser
att er säd är fallmogen», sade hon, »och I lär
allt skära den i brådkastet, om han ej skall
rinna ur.» — »Ja, det var nog så», sad mor i
torpet, »men far var tvungen att taga in höet
först och han kunde inte vara både på ängen
och på gärdet på samma gång.» — »Vi få väl
hjälpa er då», sade trollmora. — »Ja den
hjälpen vore nog god den», mente gumman; »men
får folk veta det, så få vi både prästen och
länsmannen på oss, fast det är synd att låta Guds
gåvor spillas bort.» »Det ingen spör och ingen
känner, det ingen rör och ingen bränner», sade
trollmora, »och jag skall nog ställa med den
saken jag.» Gumman tackade för god loven, men
vad trollmora och hon haft sig emellan, det
vågade hon ej omtala för gubben sin, fastän
han var mycket orolig för den fallmogna säden,
när han kom hem om aftonen. »Jag menar jag
får låta höet ligga där det ligger och skära rågen
i morgon.» — »Far gör i sin sak huru han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
